Att växa upp och bli... ett barn

Jag vill minnas att det var i min gode vän Johns skivsamling det fanns en skiva med titeln ”Growing up to be a child”. I övrigt minns jag varken bandnamnet eller musiken, men denna mening etsade sig fast. Den stämmer väl med min grundtanke med den här bloggen (och om livet). Jag tror också den fångar något som är väldigt grundläggande i bibeln, nämligen paradoxen mellan barnaskap och mognad.

Bibelns författare talar flera gånger om andlig mognad, där barnen representerar de omogna troende och fäderna de mogna. Hebreerbrevets författare talar om att gå från mjölk till stadig föda. Kanske kan man också påstå att mognaden är synonym med visheten, som bibeln talar så mycket om.

Samtidigt lyfter Jesus fram barnen som ett exempel på hur vi ska förhålla oss i Guds rike. Här är det istället det enkla, enfaldiga som lyfts upp som föredömligt. Livet som något okonstlat, trosvisst,… naivt?

Hur gör man då för att förena dessa två sidor? Själv vill jag ha en tro som är enkel i förhållandet till Jesus, men som inte förenklar livets komplexitet. En tro som har en trygg gudsbild, men som inte förminskar Guds och skapelsens storhet. En tro som bejakar Faderns godhet, men inte förnekar eller ignorerar svårigheter, smärta, tvivel, och mörker.

Att lyckas förena paradoxen av barnaskap och mognad eller djup i sitt liv är inte alltid det lättaste, men jag tror det är nödvändigt för att ha ett sunt, ärligt, ansvarsfyllt, och samtidigt tryggt, glädjefyllt och starkt förhållande till Gud.