Enhet och splittring

Den s.k. "nya enheten" fortsätter att diskuteras i tidningar och på bloggar. Två intressanta synpunkter har nyligen publicerats i Dagen. Först ut var S-E Daniel Nilsson som anser att enhet med katoliker skapar splittring. Det sägs aldrig rakt ut vad det är som splittras. Är det Pingströrelsen, frikyrkosverige eller det protestantiska Sverige? Troligtvis det senare. Jag återkommer till det. Det andra inlägget är skrivet av Per Beskow, som anser att närmandet mellan pingstvänner och katoliker är glädjande, men att det är viktigt att vi tar inbördes skillnader på allvar. Detta tror jag är viktigt och jag har tidigare påpekat detta i olika sammanhang. Olikheter i t.ex. syn på församlingen, traditionen och kristen initiation måste tas på allvar. Samtidigt är det ju självklart att det är så mycket mer som förenar bekännare av Jesus Kristus än det som skiljer. Och det är på denna gemensamma bekännelse till vår Frälsare som enhet byggs. Som Jesu efterföljare är vi förenade i Honom som är huvudet vare sig vi vill det eller inte!

Åter till S-E Daniel Nilssons inlägg. Han skriver: "Än finns det tid att undvika den splittring som med nödvändighet kommer av tal som uppfattas som ett doktrinärt närmande till Katolska kyrkan." Förutsatt att Nilsson här talar att det är den protestantiska kristenheten i Sverige (en formulering i slutet på insändaren och bristen på precisering tyder på det) som riskerar att splittras, måste jag problematisera resonemanget något.

För det första, den svenska protestantiska kristenheten är redan organisatoriskt splittrad i en uppsjö av samfund, rörelser och inriktingar. För det andra, den svenska protestantiska kristenheten är också doktrinärt splittrad i en mängd frågor. Detsamma gäller naturligtvis i ännu högre grad den världsvida protestantismen. Även om det naturligtvis finns frågor som förenar den protestantiska kristenheten i förhållande till den romersk-katolska, så är denna situation mycket mer komplex än vad många anti-katoliker vill förstå. (Från katolsk håll är situationen betydligt enklare, eftersom det stora problemet här är just bristen på synlig enhet med den romersk-katolska kyrkan, alltså splittringen som sådan, snarare än enskilda lärofrågor.)

Bland de lärofrågor Nilsson menar riskerar splittra protestantiska kristna finns apostolisk succession, Marias eviga jungfrudom, påvens roll, och synen på kyrkan och prästämbetet. Många skulle säkert lägga till synen på sakramenten i allmänhet och nattvarden och dopet i synnerhet. Problemet, som jag redan antytt, är att det inte råder någon protestantisk konsensus i dessa frågor (och på sätt och vis ingen romersk-katolsk heller).

Vad det gäller den apostoliska successionen så är den förstås främmande för de flesta svenska frikyrkliga, men var det knappast för de svenska reformatorerna som i Luthers anda vinnlade sig om att behålla den "obrutna successionen" (till skillnad från den dansk-norska lutherdomen). I den svenska kyrkan finns alltså en tradition av succession. (Jag vet inte vad Ulf Ekman sagt om succession eller vad han menar, men kan mycket väl tänka mig att det går att se detta på flera sätt. I den tidiga kyrkan så var det inte den obrutna handpåläggningen som var det viktigaste, utan den apostoliska tron, när läran om apostolisk succession utvecklades som ett värn mot villoläror.) Poäng: ingen protestantisk samsyn.

Vad det gäller Marias eviga jungfrudom, alltså att hennes jungfrudom blev bevarad också i Jesu födsel och att Josef aldrig var intim med henne, så råder inte heller här någon definitiv skillnad mellan romersk och protestantisk kristenhet. Faktum är att Luther, Kalvin, Zwingli och senare också John Wesley bekände sig till denna för de flesta frikyrkliga främmande lära. Jag är tveksam till synen på Marias eviga jungfrudom, men skillnader här utgör knappast något hinder till gemenskap från min sida. Återigen: ingen protestantisk samsyn.

Vad gäller synen på kyrkan och prästämbetet finns det heller ingen gemensam protestantisk position. Den svenska lutherska kyrkan står traditionellt närmare den romersk-katolska kyrkan än t.ex. pingströrelsen i dessa frågor. Detsamma gäller dopet och nattvarden. Det är förstås onödigt att påpeka att alla protestanter inte har en baptistisk dopsyn och att Luthers nattvardssyn står den katolska närmare än en strikt symbolisk åminnelse-syn.

Så trots de skiljelinjer som finns mellan katolsk och protestantisk kristenhet så finns också många skiljelinjer inom den protestantiska kristenheten, som i de flesta fall inte är ett hinder för enhet. Jag är övertygad om att så länge vi är medvetna om de teologiska skillnaderna och svårigheterna, men låter det centrala vara centralt, så är inte heller skiljelinjerna som finns mellan den romersk-katolska läran och protestantiska lärosystem, några oöverkomliga hinder för kristen enhet. Så länge grunden är bekännelse till samme Jesus Kristus och enheten bygger på kärlek och helig Ande, så är detta inte någon väg till splittring, tvärtom.