Mitt vittnesbörd (del 1)

Testimony time! Jag tycker om vittnesbörd och jag tror att vittnesbörd är något av det härligaste vi har i "väckelsetraditionen." Alltför ofta reducerar vi vittnesbördet till det spektakulära (knarkaren som blev född på nytt) eller det mirakulösa (den lame som började gå), men jag tror att det personliga vittnesbördet rymmer mycket mer än så. När jag var i Kenya så hände det att församlingsmedlemmar började sina vittnesbörd med "I am still saved..." Man kan tycka att det var inget vidare starkt, men det kanske är vi som måste pröva vår attityd. Det är faktiskt något fantastiskt och nåderikt att vi blir bevarade i tron och att Gud bär oss genom prövningar och tvivel, inte sant?

En sak till om vittnesbördet i allmänhet. Jag tror att vi behöver vittna mer - dela med oss av det enkla vardagliga vittnesbördet - det som kanske bara lyder: "Jag ser inte så mycket övernaturligt och så, men jag har en inre visshet och trygghet om att Gud hör mig när jag ber; jag vet att han har rört vid mitt inre, förlåtit min synd och alltid är mig nära." Sådana vittnesbörd från äkta människor för sannolikt fler människor till tro än både apologetens intellektuella försvar av tron och tv-evangelistens eldfängda predikan tillsammans, även om dessa också har sin plats.

Nåväl, jag har länge tänkt att dela med mig något av mitt vittnesbörd om min vandring med Gud, så här kommer det:


Jag är uppvuxen i en kristen familj i Västerås pingstförsamling. Tron kom så att säga med modersmjölken och det är något jag är mycket tacksam till Gud för. Både bibelordet och bönen hade en naturlig plats i hemmet och ytterligare god sådd planterades i en tidig ålder i söndagskolan, och så småningom i "hobbygrupperna", pingstkyrkans lokala verksamhet för skolbarn. Detta är faktiskt något jag återkommer till ständigt i min tacksamhet till Herren - jag tackar honom för mina söndagskollärare och hobbygruppsledare.


Det blev lite mindre med kyrkligt engagemang när jag började högstadiet. Jag slutade i hobbygruppen och led väl lite av att inte ha någon kristen kompis i mitt bostadsområde. Det räckte inte riktigt med att träffa kristna på sommarens lägerveckor och sen bara ha icke-kristna kompisar resten av året. Ett av undantagen var en nära klasskompis som kom från en icke-kristen familj, men som via hobbygrupperna kommit till tro. I sjuan väcktes en längtan i mig att döpa mig, kanske som en motpol till allt världsligt som också började dra i mig i den åldern. Mitt syndamedvetande vaknade och jag visste att jag måste välja väg. Något år tidigare hade jag och min enda kristna kompis fått handpåläggning för att vi ville bli andedöpta på ett läger, men inget hände. Nu frågade jag honom om han inte ville döpa sig han också, men icke. Det blev inget för mig heller - jag var för blyg för att ta ett sånt stort steg själv. Jag hade alltid tron och samvetet levande, samt stämpeln "kristen", men i fråga om livsstil var det inte mycket som skilde mig från mina icke-kristna klasskamrater.


I åttan började jag i alla fall pingstkyrkans alternativ till konfirmation - kristendomsskolan. Den blev en vändpunkt i mitt liv. Bra ledare som utmanade oss och nya kontakter med några jämnåriga vänner som blivit brinnande kristna helt nyligen. Det gjorde intryck på mig, även om jag parallellt fortsatte min världsliga livsstil. Men Gud hade sin hand över mitt liv och bevarade mig från mycket av det som frestar ovisa tonåringar. Kristendomsskolan avslutades med en lägerweekend. Jag frågade min rumskamrat Erik något om dopet och det slutade med att han ropade på våra ledare och sa: "Henrik vill döpa sig." Ibland behöver man hjälp på traven...


Jag lät döpa mig på pingstdagen 1989, femton år gammal, till min egen och mina föräldrars stora glädje. Några dagar senare, efter att ha läst Bill Löfboms "Något underbart har hänt med dig" böjde jag knä vid min sängkant och började travande be i nya tungor. Dessa händelser blev början på något nytt. Jag började umgås med mina nyfunna kristna vänner och det var precis vad jag behövde. Ungdomsmöten, söndagsmöten, bönemöten, gatuevangelisation, m.m. blev snart en naturlig del av mitt liv. Och jag fick förstås en ny levande relation till Jesus.


Tyvärr innebar detta nya liv att jag i ganska stor utsträckning helt övergav min gamla umgängeskrets av icke-kristna vänner, men jag tror att jag behövde det då. Jag försökte ge en del trevande förklaringar till mitt nya liv, men det var inte helt lätt. Jag kunde inte bara säga att jag blivit kristen, för den stämpeln hade jag trots allt. Och förresten såg jag mig själv också som kristen, också innan jag lät döpa mig. Mina närmaste vänner förstod nog att jag börjat ta min tro på mer allvar, men kanske inte förstod varför jag övergav gemenskapen med dem. Det var bara ett par som jag förmådde mig att tala riktigt allvar med. Men jag mognade efter hand och blev frimodigare.


Det här var den första delen av min livsresa. Den kanske inte är den mest spännande, men idag är jag oerhört tacksam över den. Jag ser det verkligen som en förmån att ha fått växa upp i ett kristet hem och fått insupa så mycket av Bibeln så tidigt. Mannakorn och Fader vår hörde till pappas dagliga rutiner för oss barn. Jag är också oerhört tacksam för de barn- och ungdomsledare som Gud har använt för att kommunicera med mig och för att han gett mig ett känsligt samvete som bevarat mig från så mycket skräp. Han fick verkligen tag på mig i rätt tid.

(forts. följer)

Del 2
Del 3