Föreläsning: En teologi av och för Kristi kropp

Här nedan följer en föreläsning om teologi som jag höll för Trosrörelsens predikantorganisation i veckan. Det är alltså ett mycket långt inlägg eftersom jag in princip skrivit ner 50 minuters föreläsning ord för ord - och då hann jag inte ens med allt... Det är alltså ett bidrag till ett större samtal och utgör några spridda tankar och inget uttömligt på något sätt.

EN TEOLOGI AV OCH FÖR KRISTI KROPP
”Hur fördjupar vi oss teologiskt?” och ”Hur presenterar vi vår teologi?” var två av frågeställningarna inför den här dagen och det är kring dem jag har valt att stanna upp. Vad gäller frågan om hur vi fördjupar oss tror jag vi är överens om att rötterna (nedåt eller bakåt) är av väsentlig betydelse för att växa (uppåt eller framåt) och att vi måste dricka ur de gamla källorna och gå på de gamla farlederna. Vi är alltså förvaltare av en tro och av en teologi. Men i förvaltandet och förmedlandet (presentationen) är vi också medskapare till teologin. Vi dricker ju med viss urskiljning ur källorna, så att säga. Vi undviker vissa av de gamla farlederna… (i den efterbibliska traditionen). Därför kommer jag i tur och ordning, och helt översiktligt, att först tala om teologins natur och dess syfte, sedan om hur vi formar en teologi av och för Kristi kropp och slutligen hur vi förmedlar och uttrycker den teologin.

I. VAD ÄR TEOLOGI? … OCH VAD ÄR DESS SYFTE?
2 Tim 3:14-17: ”Men håll fast vid det som du har lärt dig och blivit överbevisad om. Du vet av vilka du har lärt det, och du känner från barndomen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus. Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.”

Vad är teologi eller vad menar vi med teologi? Det är en högst väsentligt fråga, för när vi talar om en teologi av och för Kristi kropp så är det tydligt att vi inte enbart eller främst talar om ett vetenskapligt och distanserat studium av kristen trosåskådning. Vi låter oss hellre inspireras av kyrkofädernas bruk av ordet ”teologi”, som framhåller dess koppling till trons liv – till bönen och fromheten. Teologi är i allmän mening vad vi kan säga om Gud, men därmed också om allt annat som har sitt upphov i Gud. Vi är förvaltare av en uppenbarelse och medarvingar till en levande tro på en levande Gud. Orden ”håll fast vid” i ovan nämnda citat av Paulus handlar om förvaltandet. Tron är något vi fått – från Gud, men också genom människor. Guds uppenbarelse är först och främst förmedlade i de heliga Skrifterna, de som Paulus säger är utandade av Gud. Teologins primära källa är Skriftens uppenbarelse, något vi ska återkomma till. Skriften är dock inte målet. Målet är Gud – sammanfattad i det levande Ord som kommit till oss som kött och om vilken det skrivna ordet vittnar.

Teologins mål och dess mest sanna innehåll är alltså Gud – kontemplationen (eller betraktelsen) av Gud, som man ibland säger i den kristna traditionen, och uttrycket för vår erfarenhet av Gud. Och teolog är den som kontemplerar Gud och Guds skapelse och som förvaltar uppenbarelsen och i sitt liv uttrycker detta. (En teolog i den kristna traditionen är alltså inte först och främst en akademiskt utbildad person inom ett fält som i dagens vetenskapliga paradigm närmast är reducerat till historisk, sociologisk eller psykologisk forskning, med särskild anknytning till den kristna traditionen. Ej menat att förneka teolog som yrke och kall.)

Kontemplationens seende handlar inte om ett distanserat iakttagande eller ett nyfiket granskande. Det handlar om mycket mer. ”Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud”, sade Jesus. Att se Gud är att lära känna Gud och att förvandlas av Guds närhet. Skriften är ovärderlig i detta seende. För att vi skall bli fullt färdiga gudsmänniskor undervisas, bestraffas, upprättas och fostras vi genom Skriften. Alltså är detta också teologins roll. Därför säger också Paulus om de gåvor Gud gett till Kristi kropp: ”De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus.” (Ef 4:12-13)


II. HUR FORMAR VI ”VÅR” TEOLOGI?
Hur formar eller skapar eller medskapar vi vår teologi (då vi fördjupar oss)? Teologen Hans Urs von Balthasar lär ha sagt: ”Kyrkan arbetade med sin teologi på sina knän under sina första tusen år men har fortsatt att arbeta med sin teologi på rumpan ända sedan dess.” (Som vi sade tidigare, för kyrkofäderna var teologin ett medel att odla och fördjupa sin relation till Gud.) I detta omdöme fångas två beståndsdelar av hur teologin formas: erfarenheten (det andliga livet) och förnuftet (den intellektuella fördjupningen). Och båda har sin roll att spela.

Teologer i alla tider har i regel varit medvetna om att förutom Skriften, vår primära källa, så finns det alltså även andra faktorer som bidrar till vår teologi, inte minst därför att de påverkar vårt sätt att läsa Bibeln. John Wesley lär ha sammanfattat teologins beståndsdelar till Bibeln, traditionen, förnuftet och erfarenheten. Det var hans mening, och många andras, att dessa fyra beståndsdelar formar människors teologiska tänkande, vare sig man är medveten om det eller inte. Men man kan nog påstå att det är en fördel att vara medveten om de faktorer som påverkar vårt teologiska tänkande och medskapande, inte minst för att vi då lättare kan undvika att vi hamnar i en osund balans i förhållande till någon eller några av faktorerna.

Vi ska strax återkomma till detta, som ibland kallas Wesleys fyrhörning, men innan vi gör det, låt oss slå fast två saker:

a) Vi är inte intresserade av att skapa personliga, individuella teologier, utan vi är intresserade av att bidra och medverka till en gemensam teologi, en kyrkans teologi – en teologi som är vår. Och i detta är det också nödvändigt att ta hänsyn till de som gått före oss. Vi skådar, teologiskt sett, i fotspåren av dem som gått före oss, Guds folk i historien. Det är här rötter är så viktiga. Utan rötter förlorar vi både vår rätt att vara teologer, alltså att skåda och uttrycka Gud och Guds sanning, och vi förlorar vårt perspektiv och blir fångar i tidsandan…

b) Vi är också intresserade av att denna gemensamma teologi är för kyrkan, inte bara för en akademi, ett seminarium, eller en grupp intellektuella. I modern tid talar man om att det ofta finns ett glapp mellan kyrkan och akademin. Att jag tidigare sagt att vår definition av teologins natur, funktion och roll inte är begränsad av det vetenskapliga paradigmet innebär inte ett avfärdande av akademisk teologi som sådan. Här gör LOTS ett fantastiskt jobb och jag tror det faktum att utbildning alltid har varit en stark del av LOs vision verkligen har hjälpt här och gjort att man undvikit dels fällan att den akademiska strävan efter vetenskaplighet och objektivitet har fjärmat utbildningen från dess församlings- och trosförankring, dels fällan att helt förkasta förnuftets och akademins existensberättigande, som väckelsekristendom ibland har gjort.

Teologin är till för församlingen: Detta är tydligt i både den tidiga kyrkans teologi och i exempelvis Martin Luthers teologiska reflektion som var inriktad på predikan och pastoral omsorg. Det är en stor kontrast på detta och på den senare lutherska ortodoxin, vilken i skolastikens (försöket att uttrycka all uppenbarelse i logiska och förnuftsmässiga kategorier) och Aristoteles fotspår hamnade i en mycket förnuftsbetonad relation till uppenbarelsen. (Kanske en fas eller tendens som alla teologer drabbas av, men som man inte får fastna i, och som pastorer måste ha både förståelse för och överseende med och samtidigt bereda en väg ur!)

Låt oss återvända till Wesleys fyrhörning av Bibel, tradition, förstånd och erfarenhet. Jag vill helt kort försöka säga något om dessa beståndsdelar och deras betydelse och också peka på de diken som finns då en av faktorerna utmanövrerar de andra. Beståndsdelarna i Wesleys fyrhörning kan förstås formuleras på andra sätt och kanske kompletteras med andra faktorer, men det är en god början, sammanfattar det viktigaste och duger som utgångspunkt.

a) Bibel
Jag ska inte ta tid att säga så mycket om Bibeln här, men man kan konstatera att den är på en annan nivå än de övriga och man kan säga att Skriften utgör källan och de andra mer tolkningsmetoder i Wesleys perspektiv. Wesley förespråkade alltså Skriftens primat, eller företräde, när helst en konflikt uppstod med någon av de andra faktorerna. Skriften har en överordnad roll vad gäller uppenbarelse och teologins utformande.

b) Tradition
Traditionen omfattar kyrkans tvåtusenåriga historia och givetvis också gudsfolkets historia också under de äldre förbunden. Alla människor står naturligtvis under inflytande av någon slags tradition i sin teologi, andlighet och bibeltolkning, vare sig man är medveten om det eller erkänner det.

Med tradition kan man mena både en tolkningstradition i förhållande till det bibliska vittnesbördet, men också en utombiblisk muntlig tradition som i sig är en källa till teologi. I många fall är dock gränsen mellan dessa grumlig, (eftersom också de traditioner som främst bygger på muntlig tradition i regel brukar kunna använda sig av Skrifttolkning för att …)

Traditionen har ofta förståtts som ett värn mot teologisk innovation, vilket det också många gånger varit och samtidigt tycks traditionen i vissa fall också bidra till teologisk innovation. Man kommer inte långt i studiet av den första kyrkans historia innan man inser allvaret och nödvändigheten av traditionen som uttolkare. (Det är åtminstone min erfarenhet.) Man kan ha olika åsikter om kyrkans gensvar mot den uppsjö av villoläror som hotade den apostoliska tron, men det är för mig omöjligt att bortse från att det gensvaret är fullt förståeligt. Jag talar bland annat om betoningen av apostolisk succession, Bibelns kanonisering och trosbekännelserna. Vi kanske inte inser det, men en viktig anledning, om vi får tala mänskligt, till varför det vi anser vara renlärig kristendom är vad det är, är just dessa faktorer. Också gnostiker, arianer och ebioniter argumenterade utifrån Skrifterna. Så vi har anledning att vara tacksamma för denna utveckling, vare sig vi uppskattar den i stort eller inte!

Traditionen är insikten att vi inte skapar teologi på egen hand. Vi är inte individualistiska. De radikala reformatorernas förkastande av traditionens roll var ett förkastande av det skydd mot subjektivism och individualism som traditionen utgör (där var och en har samma rätt att självständigt tolka Skriften genom ”Andens ledning”). (Ex. Hensley)

Finns det då några svagheter med traditionen? Ja, dels i begreppets vaghet, dels i ett lite tvetydigt förhållande till teologisk innovation. Därför måste traditionen hela tiden prövas av Skriften… Och det är lättare sagt än gjort. Om man respekterar traditionen som tolkningsnorm för Skriften, vad gör man då om man anser att traditionen är fel. Många traditioner är naturligtvis begränsade och ”lokala” snarare än universella. Men hur förhåller man sig exempelvis till det antijudiska arv som historiskt sett varit en del av kyrkans huvudfåra…? Jag tror att det går att vara sunt traditionskritisk. Med det menar jag att vi inte behöver dela traditionens anspråk i varje enskild fråga, men vi behöver 1) ta hänsyn till den och pröva den 2) framföra vår kritik i rätt ande, i kärlek till kyrkan 3) se att vi är en del av något större och inte bli teologiska frifräsare eller rebeller, som verkar helt på egen hand. Då är risken stor att vi snart befinner oss i större och fler teologiska problem än dem vi ville korrigera.

Ta till exempel en rörelse som Messianska Föreningen Shalom. Som med de flesta villoläror finns det ju korn av sanning i deras budskap och därmed också till viss del i det de kritiserat kyrkan och kristendomen för. Men det är också tydligt att de inte uppfyller någon av de tre sakerna jag just tog upp: Man kan inte säga att de har tagit hänsyn till kyrkans tradition/lära, eftersom de så fullständigt missrepresenterar den. Man kan inte säga att de har framfört sin kritik i kärlek till kyrkan, utan tvärtom, tycks de känna avsky mot den och därför helt distanserat sig från den, förutom att man bedriver viss mission på internet. Man har inte tagit hänsyn till den större helheten, vilket på sätt och vis är den protestantiska principens draksådd, och därför hamnat i isolation och i fullständigt förnekande av den kristna tro man ville korrigera.

c) Förnuft
Vi har ett förstånd eller förnuft som vi också är kallade att älska Gud med. Det hjälper oss att förstå Skriften, uppenbarelsen i naturen… För Wesley var förståndet något som kunde balansera traditionen och utvärdera den. (Jag vet inte exakt på vilket sätt han menade sig göra det, för min tanke är att förnuftet inte per automatik utgör en domare över traditionen. Man kan jämföra med upplysningstänkarna, som just utifrån förnuftsargument menade sig utvärdera både tradition och Skrift och förkastade det som inte var förnuftsmässigt begripligt: mirakler, bön, uppenbarelse…)

Förhållandet mellan tro och förnuft har varit föremål för en långvarig dragkamp i den kristna traditionen. Ibland har den förnuftsmässiga kunskapen föraktats, ibland har den höjts till skyarna och det finns diken med båda förhållningssätten. Dragkampen kan på olika sätt urskiljas i fornkyrkans sätt att förhålla sig till så kallad världslig kunskap (Justinus, Tertullianus, Augustinus), i medeltidens återupptäckt av Aristoteles och skolastikens framväxt, i upplysningstidens dogmkritik och senare också i liberalteologin. Och dragkampen kan märkas också i mycket av väckelsetraditionernas förnuftskritik och tveksamhet till högre utbildning. (Se dock William Seymour och den senare Lewi Pethrus som båda hade planer på universitet och Oral Roberts som förenade sin tjänst som helandeevangelist med att grunda ett universitet.)

En biblisk syn på förståndet/förnuftet vet att det är begränsat av sin mänsklighet och av sin syndfullhet (förmörkat), men det vet också att det är gudagivet och därför till nytta. Det är faktiskt otroligt vad människor kan åstadkomma i olika områden av mänskligt liv när de sätter sina förstånd i arbete.

Men för teologin når förståndet bara till en viss punkt i förhållande till Gud… Sen måste det kapitulera. Det är inte bara Guds treeniga natur som förblir ett mysterium för oss, det är allting som har med Gud att göra. Vi kan inte förstå Guds kärlek, hans vishet, osv. Därför kommer de som hävdar förnuftets primat att ständigt gäckas.

d) Erfarenhet
Med erfarenhet menade Wesley den kristnes vandring på ett personligt plan och som en del av kroppen. Han satte denna del närmast efter Skriften i rangordning, eftersom kristen tro var något man levde snarare än förhöll sig till på ett intellektuellt plan.

Erfarenhet i kollektiv bemärkelse är naturligtvis också något som är besläktat med traditionen. Man kan t.ex. säga att erfarenheten bidrog till de tidiga formuleringarna av kristologi, trinitarisk teologi, och pneumatologi. En teologi skapad delvis utifrån den levda tillbedjan, så att säga. Lex orandi, lex credendi – du tror som du ber. Både mot gnostikerna och mot arianismen användes argument hämtat från den kristna liturgin eller tillbedjan, vid sidan av Bibeln. Mot gnostikerna hävdade man att vi ju möter Gud i nattvardens bröd och vin och mot arianerna pekade Athanasius på kyrkans tillbedjan av Jesus.

Erfarenhet blir väl också det som omfattar känslan och den personliga upplevelsen av tilltal och Andens ledning. Som sådan är den en viktig motvikt mot en alltför förnuftsorienterad tro. De pietistiska och karismatiska strömningarnas har i den protestantiska kristenheten bidragit till att återuppliva den kristna erfarenheten. Men både i liberalteologi och i delar av den pingst-karismatiska teologin har betoningen av erfarenheten också lett till en alltför subjektiv förståelse av teologi…

Fällan med att överbetona att något är rätt för att det ”känns rätt” borde vara så uppenbar att det knappast behöver påpekas. (Hur är det med det som kändes rätt för tre år sedan då? Att det var motsatt till vad du känner nu, vad innebär det? Var det rätt då och fel nu, eller tvärtom?) Det här handlar inte om att ifrågasätta Andens direkta tilltal till individen, vilket vi bejakar. I den bemärkelse Andens uppenbarelse gäller trons innehåll, så handlar det i så fall om upplysning, inte om ny uppenbarelse. Känslan att något är rätt ska dessutom kompletteras av helheten, kroppen och balanseras av de övriga beståndsdelarna.

Vi behöver inte välja mellan huvudets (förståndets) och hjärtats (känslans) teologi. Jesus säger att vi skall älska Herren av ”hela vårt hjärta, av hela vår själ, av hela vår kraft och av hela vårt förstånd.” Med förståelse för dessa beståndsdelar och deras inbördes balansering kan vår teologi utgöra ett sunt sätt att verkligen älska Gud och våra medmänniskor, samt vara ett skydd mot läromässiga dikeskörningar.


III. HUR UTTRYCKER OCH FÖRMEDLAR VI VÅR TEOLOGI?
Vi har redan konstaterat att teologin är till för församlingen. Det är omöjligt att göra något annat än att liksom tidigare ge några översiktliga och spridda tankar om hur vi förmedlar och uttrycker vår teologi.

Låt mig ge dig sex tankar om hur vår teologi av och för kyrkan bör förmedlas och uttryckas. (Det är ingen inbördes rangordning) Ett par är väl mer konkreta, men de flesta är ganska allmänt hållna.

a.) För det första tror jag att vi måste se till att vårt teologiska uttryck är holistiskt/integrerat [jag använde ordet holistiskt på föreläsningen, men ”integrerat” kanske är bättre eller åtminstone ett komplement]. Med det menar jag att de olika teologiska områdena eller lärorna hör samman och det borde märkas mer än vad det ibland gör. Låt mig ta två exempel och jag hämtar dem från min erfarenhet i den pingst-karismatiska traditionen, från pingst- och trosrörelsen. För det första vår teologi om Israel (folket). I värsta fall har Israel bara blivit en profetisk markör i eskatologin. Därför finner man inom pingströrelsen ett väldigt delat intresse. En del, som är intresserade av det eskatologiska är också intresserade av Israel (jag förenklar givetvis). En annan del, som inte är intresserade av det eskatologiska, är inte heller intresserade av Israel, även om man kanske ofta delar något slags grundperspektiv med den första gruppen. Men bibliskt sett går det inte att reducera Israels hus till detta, utan det borde vara en del av vår ecklesiologi (juden först, så också greken), en del av vår teologi (Abrahams, Isaks och Jakobs Gud; Israels Gud), av vår Kristologi (Davids son, fursten över Jakobs hus), osv.

Mitt andra exempel är Guds treeniga natur. Erfarenhetsmässigt tror jag att det ofta förhåller sig på två sätt i många pingstkarismatikers förhållande till Treenigheten: Å ena sidan, och detta är det negativa, blir läran ett ganska abstrakt försanthållande som man visserligen tror, men inte reflekterar så mycket över, eller uttrycker. Det förblir teori eller abstraktion, och ofta på en ganska bristfällig nivå. Å andra sidan, och detta är positivt, har de flesta pingstkarismatiker ett naturligt förhållande till Fadern och Sonen och den helige Ande i sitt fromhetsliv. Men trots det senare tror jag både att vår tro på en treenig Gud borde uttryckas tydligare i vårt gemensamma gudstjänstliv och dessutom speglas mer i vår övriga teologi. Ser vi på Joh 17 och vad Jesus ber i sin översteprästerliga bön tycker jag man kan se att Guds treeniga natur relaterar till vårt böneliv, till kristen enhet och till världens frälsning! (Alltså holistiskt, ingen enskild lära står på egna ben…)

b.) För det andra tror jag att vårt teologiska uttryck bör vara ekumeniskt… Det betyder inte att vi förnekar vår särart och vårt bidrag, utan att vi bejakar kyrkan som helhet, våra bröder och systrar, och i den mån det är möjligt, deras teologiska bidrag till helheten. Sekterism är att ha en del av helheten och tro att den delen är helheten.

Det innebär också en enhetssträvan i uppfyllelse av Jesu översteprästerliga bön…

c.) För det tredje tror jag att vårt teologiska uttryck bör vara inkarnatoriskt och sakramentalt. Det måste få kropp, synliggöras. Här finns en slags dubbelhet i det karismatiska arvet. Å ena sidan finns en mycket tydlig bejakande av hur det fysiska förmedlar det andliga. Det syns i brödet och vinet i Herrens måltid, i dopvattnet, i smörjelseoljan, i handpåläggning, i kroppsställningar, i bönedukar, osv. Å andra sidan finns ett teologiskt arv som internaliserar tron, både från den reformerta teologins symbolism och från pietistiska strömningar, båda återspeglas i mycket pingst-karismatisk kristendom. I detta arv finns en tendens att reducera och förringa det fysiska, både som symboler och som bärare av Guds nåd och kraft. Men inkarnationen har en gång för alla visat hur det gudomliga kommer till oss i det fysiska. Och det finns som sagt många fler exempel. Vi behöver inte vara rädda för det fysiska, men vara på vakt mot att det yttre blir fokus.

Om vi bara betonar formen riskerar vi att hamna i magi och ritualdyrkan. Men ett sakramentalt synsätt ser det andliga och det fysiska, det inre och det yttre i förening och ser att det är gott, helgat och till välsignelse. (Och ett värn mot sekularisering.)

Här finns det säkert en hel del att tänka på. Hur engagerar vi vår kropps fem sinnen i vår tillbedjan och i vårt teologiska uttryck? Synintryck, Hörselintryck, Lukter, Smaker, Känselintryck…? (Den första församlingen hade givetvis mycket av detta gratis genom sina judiska rötter med tempeltjänst…)

d.) För det fjärde och det här utgör en fortsättning av föregående punkt bör vår teologi reflekteras, uttryckas och inskärpas genom vår sång och tillbedjan.

Kol 3:16: ”Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan. Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom.”

Sång som bärare av teologi har kännetecknat många väckelse- och förnyelserörelser, men ibland kanske lite smalt genom en betoning bara på den egna särarten. Här finns alla möjligheter att både nyskriva teologiskt rik sång och att återuppliva sångskatter från våra rötter och källor. LO har ju också på detta område varit medvetna om sångens och texternas roll.

Här inkluderar jag också att ett steg skulle kunna vara ett större fokus på kyrkoåret, (vilket också är ett mycket kristocentriskt steg). För visst är det väl fantastiskt att vi har en i stort sett kristen kalender i vårt land? Och vem kan säga hur länge den får vara kvar och vittna om vår tro, om sekulariseringen fortsätter och vi ignorerar den? Att annandag pingst togs bort till förmån för en sekulär helgdag (den andra av två) är ett tecken på pingsthelgens och pingstens marginalisering. Hur många svenskar vet varför vi firar pingst? Och vad blir nästa steg? Det har ofta i frikyrkliga kretsar funnits en trötthet i förhållande till årets helgdagar. Men om inte vi högtidlighåller dem och deras vittnesbörd om Jesus, kommer de snart att bli ersatta av flera sekulära helgdagar: fredsdagen? humanistdagen? förnuftsdagen? Moder jord dagen? osv.

e.) För det femte bör vårt teologiska uttryck vara kollektivt. Och med det menar jag alltså något annat än det ekumeniska. Jag menar att vi som församlingsgemenskaper måste betona gemenskapen, det faktum att vi är lemmar i kroppen, att vi behöver varandra. Alltså en reaktion mot tidens individualism, som dock inte förnekar det personliga i tron. Men det är en blindhet för vår tid att människor inte ser att när de blev kristna fick de en kropp ”på köpet”. Hur kan man förhålla sig till Kristus, men försumma, förakta och förminska hans kropp. (Här hamnar också attityden att gå till kyrkan så länge det ger mig något… se nedan.)

f.) För det sjätte bör vårt teologiska uttryck vara självutgivande (i Kristuslikhet). Vi bör vandra i Jesu fotspår, ta vårt kors på oss, förneka oss själva och låta våra liv vara vittnesbörd om något större än oss själva. Det är en utmaning att göra upp med bekvämlighet, njutningslystnad, frihetsdyrkan, konsumtionskristendom, kändisfixering, framgångsförhärligande, självcentrering, rättighetsfixering och ytlighet.

(Det finns något som i teologin kallas underlåtenhetssynd och som vi inte talar om i samma utsträckning som överträdelsesynd…)