tisdagen den 29:e mars 2011
Rob Bell och "helvetsdebatten"
Trodde inte jag skulle skriva något om detta och det gör väl egentligen inte det heller, utan nöjer mig att länka till två läsvärda inlägg för den intresserade. Det ena, av David Nyström, ger värdefulla perspektiv på debatten som rasat på bloggar. Det andra, av Joel Willitts, kommenterar själva boken - värdefullt både för de som kommer att läsa boken eller har läst den och för oss som antagligen inte kommer att läsa den. Willitts brukar skriva läsvärt och insiktsfullt och inlägget är det första i en serie relaterat till boken/ämnet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Henrik!
Var skall man ta vägen om man inte kan styrka sin uppfattning i stenhårda bibelreferenser men bara vill kräkas av tanken på den kärleksfulla Gud man älskar, ber till och tackar varje dag skulle bereda en evig plåga åt en hemskans massa människor?
Och var skall man ta vägen när man inför förmodade trossyskon vädrar såna frågor här på nätet, jag bävar nästa själv nu, möts av skäll? Jag vet inte om jag läst ordet heretiker så många gånger som senaste månaden.
Nu menar inte jag att alla som tvivlar på det självklara i "dubbel utgång"(låter som en fruktansvärt dyr partyhelg) är Fåren och alla som ratar "universialism" är Ulvarna för så är ju inte fallet.
Men var skall man ta vägen?
Låt mig sägas först att jag tycker det är helt ok och normalt att brottas med den här frågan, liksom andra frågor. Gud klarar av människors tvivel. På det viset kan man säga att det är mer problematiskt med de människor som inte finner något svårt i den här frågan. Sen tror jag att man måste skilja på tvivel och brottningskamp som vi går igenom privat eller med syskon och på att "proklamera" dessa tvivel som en alternativ förståelse av trosläran. Man kan ha tvivel eller tycka om att vrida och vända på frågor, men ändå vila i den gemensamma, nedärvda tron, menar jag, även om det naturligtvis är lättare att säga än att göra, alla gånger.
Sen ger du givetvis det bästa svaret själv till din fråga: Var skall man ta vägen? Svar: Till den kärleksfulle Guden. Bibeln och den kristna erfarenheten är full av just denna sanning: Gud är kärlek. Lägger vi till det att Gud är god, barmhärtig, rättfärdig, allsmäktig, allvetande, osv. så får vi nog vila i det och förtrösta på Gud utifrån det. Om livet efter detta har vi begränsade perspektiv, även om Bibeln låter oss ana en del. Hur går det med dem som inte tror? Hur går det med dem som inte fick förmånen och nåden att växa upp med en tro? Hur går det med dem som inte ens fått höra och än mindre fått chansen att tro? Jag vet inte, och jag inser att jag inte kommer att veta allt, utan vilar i Gud, att han i sin kärlek har ett tillfredställande svar på dessa frågor och många fler. Det är inte vi som ska döma den dagen och det är nog det bästa med det hela.
Min lilla dotter frågade mig om det här igår. Jag funderar själv på saken; en dubbel utgång finns ju. Jag sade något i stil med att om en människa verkligen inte vill ha med Gud att göra så tvingar sig inte Gud på den människan. Efter döden kommer då en tillvaro utan Gud, utan något gott. Men Gud kommer att göra allt för att vinna den människans hjärta så länge det går. På något sätt är Jesus svaret, inte bara för att han dör för våra synder. Korset visar verkligen att Gud är beredd att gå "till ytterligheter" och göra precis vad som helst för en människas salighet. T o m hälla ut blodet i sina egna ådror. Då har man verkligen gett allt, utblottat sig helt; det finns ingenting mer att ge bort. Allt är givet. Och i sin dom kommer Gud att vara fullkomligt barmhärtig, fullkomligt rättfärdig. Men visst känner jag att jag trevar. Det tröstar mig att vi som människor döms en och en, inte i parti och minut. Allt kommer att granskas mycket noga. Ingen orätt kommer att begås från Guds sida. Men som sagt, jag trevar. /bokmalin
Mycket bra sagt, bokmalin.
Den här debatten har ju bitvis varit så hård att när jag läser visa kommentarer och inlägg får jag en känsla av att människor inte vågar vara helt ärliga för att inte bli påhoppade eller anklagade för kätteri eller heresi.
Jag kan mycket väl ha fel, eller överdriva, men jag är inte helt tillfreds med den utvecklingen.
Skicka en kommentar