Igår skickade jag in en insändare till lokaltidningen Ljusnan som tar sitt avstamp i de omänskliga förhållanden Sveriges abortpolitik innebär för alla inblandade och som nyligen rapporterats i våra medier. Det finns så många linjer att argumentera mot nuvarande abortlagstiftning och -mentalitet och vi borde verkligen vara mer framåt här. I den här artikeln vädjar jag till tanken om människovärde och resonerar utifrån hur samhället faktiskt har ändrat inrikting i andra frågor som har med människovärde att göra. Slaveriet och tvångssteriliseringar är de jag nämner här, men det finns förstås fler. Idag ser vi tillbaka på detta med skam. När kommer vi att göra detsamma med dagens abortpolitik?
Jag kan tillägga att jag flera gånger fick arbeta om texten därför att det är så lätt att bli för känslomässig på ett sätt som jag tror ofta är kontraproduktivt. Som förälder blir man ju så upprörd när man tänker på detta, men jag har alltså försökt att hålla igen lite... Trots det är det förstås mycket känslor kvar. Här nedan följer texten. Jag vet inte än om den tas in och i så fall i vilken form. Detta är i alla fall originalet.
VILKEN GENERATION KOMMER ATT SE TILLBAKA PÅ DAGENS ABORTPOLITIK MED SKAM?
Mänskliga rättigheter är något mycket värdefullt, även om begreppet ibland kan kännas aningen urholkat och slitet i debatt och opinionsbildning. Detta märks inte minst då rättigheter ställs mot rättigheter. I abortfrågan ställs det mänskliga fostrets rätt till liv ofta mot kvinnans rätt till sin egen kropp. Men kan kvinnans rätt till sin egen kropp någonsin ge oss rätt att utsläcka ett annat mänskligt liv? Frågan är tabubelagd och någon saklig diskussion förs sällan. Nyligen har dock svensk press, Ljusnan inkluderad, rapporterat om den omänskliga verklighet som drabbar alla dem som är inblandade i en abortsituation (19/5). När aborterade foster överlever och lämnas att ”självdö”, reagerar vi. Men det finns naturligtvis ingen egentlig skillnad i människovärde mellan född och ofödd.
I Amerikas sydstater hävdade vita slavägare så sent som på mitten av 1800-talet äganderätten, gentemot dem som ville frige slavarna och ge dem den grundläggande mänskliga rättigheten frihet. Egendomsrätten var skyddad av konstitutionen och slavarna var juridiskt sett just egendom. ”Case closed”, menade man. I dag ser vi lyckligtvis annorlunda på slaveri än vad många av våra förfäder gjorde. Orättfärdiga lagar har avskaffats och vi ser med skam tillbaka på den tid då slaveriet ännu var en del av ett civiliserat samhälle. Det finns andra skamfläckar i vår historia som ligger ännu närmare. Fram till mitten av 1970-talet tvångssteriliserades tusentals svenska kvinnor av bland annat ”rashygieniska skäl”. I dag kategoriseras tvångssterilisering som brott mot mänskligheten av internationella brottmålsdomstolen.
När kommer vi att lämna vår omänskliga abortpolitik bakom oss? För att det ska ske behövs inte bara själva lagstiftningen ses över. Vi behöver ruska liv i våra samveten. Kan vi någonsin försvara att foster av ”fel kön” inte får födas? Att barn med Downs syndrom väljs bort? Att barn som inte passar in i vår livssituation inte får chansen att se dagens ljus? Vill vi bygga ett samhälle där vi nekar människor att följa sina samveten (angående den nyligen antagna resolutionen i Sveriges riksdag)?
Bara för att något under en tid är lagligt betyder inte att det är rätt, såsom ovanstående historiska exempel visar. Vilken generation kommer att se tillbaka på vår tids fria abort som en tillfällig skamfläck i vår historia? Kan det bli redan vår generation eller blir det våra barns och barnbarns? En sak är säker, hundratusentals svenskar som aldrig fick födas kommer varken att skämmas eller att se tillbaka.
Henrik Engholm
Kyrkohistoriker och pappa
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag tycker det är viktigt att abortfrågan tas upp och diskuteras. Det är ett svårt och angeläget ämne med många bottnar och beröringspunkter.
Jag har en fråga:
Abortfrågan är en sån fråga där det olika sidorna förefaller stå väldigt långt ifrån varandra. Är ditt inlägg avsett att "tala till den andra sidan" om du förstår vad jag menar? Är det den dialogen du söker? Jag är i så fall inte övertygad om att liknelsen med slaveriet är helt klockren.
Ponera att en kristen församling betraktar utlevd homosexualitet som synd. Jag gissar att man i den församlingen inte jublar åt att jämföras med islamistiska regimer och deras förföljelser av homosexuella eller Nazitysklands dito.
Däremot kan du nog få en del ryggdunkningar av likasinnade. Fast det tror inte jag att du är ute efter? Hur göra för att slå broar här, jag tycker det är dö-svårt?
De jar har i åtanke är nog framför allt den "tysta massan" som inte har någon reflekterad synpunkt i frågan, utan mest accepterar sakers tillstånd och utgår från att det som är är rätt. Liknelserna syftar bara till att visa hur moraliskt förkastligt en senare generation kan finna en tidigare generations beteende (angående människovärde). (Och så fanns det förstås en beröringspunkt i detta med rättigheter.) Ett mer närliggande exempel hade ju annars varit den antika seden att lägga ut oönskade barn på gatan.
För att man ska kunna slå broar måste man ju först inse att det är ett ämne som ska diskuteras. Det är ju nästan förbjudet att göra det, men nu har det ändå dykt upp ett par situationer som lett till diskussion (först en debattartikel och sen anmälningen till socialstyrelsen). Mitt argument här är delvis känslomässigt och vädjar till samvetet. Annars finns det förstås mycket att diskutera om rent faktiska förhållanden med barns utveckling...
Jag delar bilden av att det allmänt betraktas som ett övertramp att överhuvudtaget lyfta frågan och så kan vi faktiskt inte ha det, allra helst som läkarvetenskapen gör att gränserna flyttas. Och ingen är väl för en helt oinskränkt aborträtt samtidigt som förhållandevis få förespråkar ett totalt förbud.
Just därför är ju frågan viktig att prata om. Men det räcker ju att lyfta frågan inom organiserad kristenhet för att starta ett mindre världskrig gissar jag. Vilka internationella förebilder har vi att lyfta fram när det gäller inskränkningar i aborträtten och hur ser konsekvensanalysen ut, undrar jag. Vad blir resultatet?
Jag har funderat på att lyfta några teologiska perspektiv på detta i framtida inlägg. Vi får se om/när det blir av. För mig är grundfrågeställningen självklar: Även den som inte delar ett kristet perspektiv om det mänskliga livets helighet borde rimligen anse att en abort alltid är ett onaturligt ingrepp av stora mått.
Jag tror det finns mycket att jobba med som skulle kunna förändra dagens situation till det bättre. Mycket sitter förstås i mentalitet. Fri abort hänger till stor del samman med dagens fria sexualitetsideal (ytterligare en fråga som knappt problematiseras). Fri abort anses dessutom i hög grad vara en kvinnosaksfråga, något som också finns anledning att ifrågasätta. Vad gäller internationella förebilder har jag inget konkret att komma med, men om det stämmer att Sverige har Europas mest liberala abortlagstiftning så finns det säkert vägledning att finna.
Ack, hur vanligt det är att vissa människor inte räknas. Till de osynliga hör de ofödda. Henriks artikel lyfter fram den mänskliga individens existens före födslen och väcker tankar. När blir en människa en människa och när upphör rätten att döda denna människa, vid 5 månaders ålder och i så fall - före eller efter födelsen? Vad är denna människas brott? Dödstraff som utdelas till oskyldiga, hur kan de någonsin accepteras? Är barnet i magen både döv, blind och inte människa?
Min uppgift här blir mitt bevis för att dessa liv måste respekteras lika mycket även före födelsen och det första halvåret.
Mina egna minnen från den tiden förnekades, men de fanns. Så malde detta vidare tills jag en dag tog mig för att kolla upp dem rent fysiskt. Jodå, detta jag mindes hade hänt precis så - det fanns noterat med datum i artiklar, handlingar och protokoll. Mitt liv före 6 månaders ålder minns jag ännu. Det livet börjar inte med att ögonen öppnas för dagsljuset bara. Jag tror att mycket av vårt medvetna liv har en början före födelsen. Att ingripa mot detta liv är mord.
Björn E, historiker och farbror/morfar.
Hej Björn och välkommen till bloggen! Spännande och stark kommentar. Det är en viktig fråga att lyfta.
Allt gott!
/Henrik
Skicka en kommentar