Dylan, Jesus och ormen

Tidningen Dagen publicerar idag ett uttdrag ur en ny norsk bok om Bob Dylan. Avsnittet handlar om hans omvändelse till Jesus, hur detta påverkade hans liv, låtskrivande och relation till fansen. Dylan som aldrig varit särskilt mångordig på konserterna börjar nu predika och vägrar spela sin gamla repertoar. Besvikna fans klagar högljutt på konserterna och Dylan skräder inte med orden när han ger svar på tal: "Det är tydligt att antikrist gör sig gällande här i kväll. Men jag är van vid att djävulen försöker ödelägga mina konserter." Dylan blir under denna tid också väldigt insnöad på Hal Lindsay's ändetidstolkningar i boken The Late Great Planet Earth och det märks i mellansnack och låttexter.

Tre album, utgivna 1979, 1980 och 1981 brukar räknas som Dylans "kristna album", men det finns anledning att inkludera också "Infidels" från 1983, även om inte låtarna är lika öppet kristet färgade. Det kan diskuteras vad som hände med Dylan. Predikningarna slutar i alla fall och den äldre låtrepertoaren återupptas tillsammans med den nya. Något av hans upplevelse av "pånyttfödelsen" nöts långsamt ut, och det finns utan tvekan inslag från den här perioden som han lägger bakom sig, men har han någonsin lämnat tron? Dylan tycks ha burit med sig en gudstro hela livet och såväl inlånade psalmer, som hans egna kristna sånger spelas än idag på hans konserter.

Artikeln är läsvärd och den kanske dyker upp på webben snart. Författaren Carl Johan Berg avslutar utdraget med att berätta om Dylan's sång "Man gave names to all the animals", som handlar om Adams namngivande av djuren (inte berättelsen om arken). Han säger: "Som en rolig gimmick utelämnar Dylan den sista raden i avslutningsversen, för att barnen kan dikta själva: He saw an animal as smooth as glass, slithering his way through the grass. Saw him disappear by a tree near a lake..." Tidigare versar, som rimmat om andra djur har alltid avslutats med frasen: Ah, think I'll call it a [...] Att Dylan utelämnar just det djur som rimmar på "lake" är förstås ingen tillfällighet. Den bibliska skapelseberättelse, som den glada barnvisan återspeglar, visar att den ursprungliga harmonin mynnar ut ett ödesdigert val, där ett kräldjur spelar en högst tongivande roll. Det tankeväckande slutet på Dylans sång förstärks avsevärt genom att orden bara formuleras i våra lyssnande huvuden...