Kallelsen

Igår hade jag en öppen miniföreläsning för potentiella studenter på LOTS under Europakonferensen. Jag talade om kallelsen, ett tema som genomsyrar hela Bibeln. Jag tycker att det går att urskilja två aspekter av kallelse i Bibeln, något man skulle kunna kalla den universella kallelsen och något man skulle kunna kalla den specifika kallelsen.

Den universella kallelsen omfattar alla människor och ekar redan i Guds ord till Adam: "Var är du?" Det är en kallelse till försoning, till att lyda Gud, till att ära Gud, till frihet, till evigt liv, till helgelse. Det är också en kallelse att bära ut evangeliet till alla människor och göra dem till lärjungar. Detta gäller alla människor, men särskilt gäller det dem som genom Guds nåd har tagit emot Jesus Kristus. Dessa utgör de kallade i realiserad bemärkelse. Församlingen är ju "ekklesia" - de kallade.

Den specifika kallelsen handlar om särskilda uppgifter och kan gälla en nation (Israel), en församling eller grupp, en familj eller en individ. Den specifika kallelsen är aldrig i konflikt med den universella, utan är tvärtom ett sätt att leva ut den universella. Somliga är på ett särskilt sätt kallade till att bygga Kristi Kropp - församlingen, som apostlar, pastorer, evangelister, administratörer och så vidare, men kallelsen är inte begränsad till enbart dessa församlingstjänster.

Jag tycker man kan se båda dessa aspekter i flera av Paulus hälsningsfraser i NT:s brev. Han skriver ofta något i stil med: "Paulus, kallad till apostel [specifik kallelse] ... till de kallade [universell kallelse] i ..." LOTS handlar om att hjälpa människor som känner sig kallade, särskilt till församlingstjänst, att förbereda sig för deras uppgift. (Vår studierektor Anders Gerdmar uttryckte det som så att vi är och vill vara en utbildning som sammanlänkar huvud (akademiska studier), hjärta (andligt liv) och händer (praktisk handling).)

Det är viktigt att förstå att kallelsen eller gåvan (t.ex. en herde eller lärare) aldrig handlar om individen i första hand. Varje gåva är en gåva till kyrkan, till Kristi Kropp. En profetgåva är inte en profetgåva för sin egen skull, utan är en gåva från Jesus Kristus till församlingen.

Under föreläsningen gav jag också tre råd för den som söker utröna sin kallelse eller brottas med den eller ovissheten om den på något sätt. De tre råden var:

1. Överlåt dig åt den universella kallelsen. Den gäller alla. Utför Guds vilja i det du har kunskap om och bekymra dig inte om att lyda Gud i det du inte har insikt om. När vi utför Guds allmänna vilja tror jag ofta att vi hamnar i det som är också vår mer specifika kallelse. William Carey, som kallats den "moderna missionens fader" är ett bra exempel på en person som inte upplevde någon starkare kallelseupplevelse, men som kom till insikt om att det är alla kristnas uppdrag att föra ut evangeliet (under en tid då det var långt ifrån självklart och då den protestantiska missionenen var mycket begränsad).

2. Hjälp någon annan med deras kallelse. Eftersom vi är i detta tillsammans finns inget utrymme för rivalitet eller individualism. När vi hjälper någon annan i det de är kallade till bygger vi Kristi Kropp.

3. Följ gåvan. Detta kan ibland vara ett svårare råd att följa, medan det för somliga är klockrent. Men kallelse och gåva hör ihop och det är sannolikt att de gåvor (vare sig de är karismatiska, praktiska, administrativa, intellektuella, eller något annat) är sådant som Gud vill ska blomstra i ditt liv och din kallelse.

P.S. Kolla gärna in Europakonferensen här. Det har varit många bra möten, inte minst Pelle Hörnmarks predikan på tisdagkväll.