Här följer en utmanande predikan/undervisning som jag höll på en församlingsdag nyligen. Den handlar om andlig hunger och tar bland annat upp två saker som berövar eller bedövar vår andliga hunger - vår tids upptagenhet och det faktum att vi mättar oss med så mycket annat:
I bergspredikan säger Jesus: ”Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet. De skall bli mättade” (Matt 5:8). Det finns alltså en hunger som är salig och ett löfte om mättnad. Från Bibeln och vår mänskliga erfarenhet vet vi också att det också finns en hunger som är av ondo och en mättnad som är av ondo.
Människans problem har alltid varit att man har sökt sin tillfredställelse och mättnad i något annat än Gud: i självuppfyllelse, i sinnlig njutning, i förströelse. I Bibeln uttrycks det bland annat i ätandet av Edens förbjudna frukt och i Israeliternas begär efter Egyptens köttgrytor under ökenvandringen. Profeten Jesaja sammanfattar denna mänskliga tendens med orden att vi alla ville gå vår egen väg. Inte Guds väg, utan vår väg, min väg.
Gud å sin sida har däremot alltid varit villig att ge oss den föda vi är skapade för, den föda vi behöver, den föda som tillfredställer oss på djupet och den föda som ytterst sett gör oss till dem vi ska vara. Men han trycker inte ner den i halsen på oss. Han erbjuder den:
”Jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig” (Upp 3:20).
”Om någon törstar, så kom till mig och drick…” (Joh 7:37).
I dessa och många andra exempel talar Bibeln om andlig föda och andlig dryck. Detsamma gäller för övrigt Eden och Egypten. Det handlar om något mer än bara det bokstavliga. Människan är inte bara en materiell varelse, som rent biologiskt behöver fyllas på med energi för att kroppens funktioner ska fungera och vi ska växa. Människan är en andlig varelse och därför säger Bibeln att ”Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun" (Matt 4:4).
Allt det här vet vi. Vi vet att vår sanna tillfredställelse är i Gud. Vi vet att vi borde hungra och törsta efter hans rättfärdighet i våra liv. Vi vet att vi borde känna som Asaf som säger om Herren: ”När jag har dig frågar jag inte efter något på jorden” och ”Att vara i Guds närhet är lycka för mig” (Ps 73:23; 28). Eller som Koras söner när de sjunger: ”Som hjorten trängtar efter vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud” (Ps 42:2).
Vad gör vi då om vi inte känner någon hunger? Hur blir vi hungriga efter Gud? Liknelsen om såningsmannen i Mark 4 påminner oss om att vi har en fiende som inget hellre vill än att hindra oss från att få det som Gud vill ge till oss. Vers 19 talar om att Guds verk kan bli till intet i våra liv genom att vi ägnar oss åt världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter allt annat. ”Världsliga bekymmer” och ”allt annat” behöver inte nödvändigtvis vara onda saker. Det finns mycket som hör den här världen till och som i många fall måste göras, men ibland blir det så mycket av det att det får just den effekten att det berövar oss det Gud vill göra i våra liv. Två av de stora utmaningarna för oss i vår tid, och som man till viss del kan utläsa från den här versen, tror jag är upptagenhet (världsliga bekymmer) och förströelse (begär efter allt annat). Och det är två utmaningar vi måste göra något åt om vi på allvar vill ha tillbaka en förlorad hunger efter Gud i våra liv.
Vi lever i en värld och en tid som ställer stora krav på oss som människor. Det finns mycket vi förväntas leva upp till materiellt och livsstilsmässigt. Och det kostar att ligga på topp. Hur lätt är det inte att dras med i karusellen och strävan efter en massa saker utan att stanna upp och fundera över om detta verkligen är något jag behöver och över vem det är som egentligen sätter standarden? Det är så lätt att fastna i ett ekorrhjul av arbete, strävan och ambition efter saker som hör den här världen till, men som gör att vi försummar att lägga tid och energi på det som är av evighetsvärde. Inget av det andra behöver som sagt vara något fel i sig, men det kanske gör oss för upptagna och trötta. Därför är det nyttigt att se över sitt liv och kanske ställa frågan: Är jag för upptagen för att hinna känna av min andliga hunger?
Jag förvånas ofta över hur snabbt en liten bit godis kan ta bort mina hungerkänslor efter den riktiga mat jag egentligen borde äta. Och ibland tror jag att det är precis så vi förstör den andliga hungern i våra liv. Vi stoppar i oss för mycket godis istället för andlig föda. Lättsmält och lättillgänglig underhållning, själslig snabbmat, något som ger oss en söt smaksensation för stunden, men som inte ger kroppen den verkliga mättnaden och energin. Ibland kanske vi behöver ställa oss frågan om det är någon som kontrollerar oss med bröd och skådespel? För vi måste förstå att vi blir vad vi äter. Om vi inte mättar oss genom att se på och följa den mönsterbild vi har fått i Jesus Kristus, och som kan forma oss till Kristuslikhet, så kommer vi att mätta oss med något annat istället och därmed också formas av andra bilder. Vi formas alltid av något. Skräp in, skräp ut. Jesus in, Jesus ut (som Sten Nilsson brukade säga när jag gick bibelskola). Så enkelt är det nog.
Huruvida vi har något som vi behöver ändra på beror på vad som kommer fram när vi granskar vårt livsmönster. En del vet nog ganska direkt vad det gäller. Andra får kanske insikten först när man ställer fram sitt liv inför Guds ljus. Men jag tror att det här är allmängiltiga problem som vi alla ställs inför, inte bara en eller två gånger i livet, utan om och om igen. Det är meningen att vi ska växa i våra andliga liv och det är möjligt att göra det. Tanken är inte att vi ska börja på en topp i tonåren, eller vid någon omvändelseupplevelse senare i livet, och sedan sakta glida bakåt. Känslor förändras visserligen, men känslor är inte detsamma som växt och mognad. Vi kan växa i vår andliga vandring, växa i vår frälsning, växa i vår tro, växa i Guds nåd. Och det om något är väl underbart och hoppfullt.
I bergspredikan säger Jesus: ”Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet. De skall bli mättade” (Matt 5:8). Det finns alltså en hunger som är salig och ett löfte om mättnad. Från Bibeln och vår mänskliga erfarenhet vet vi också att det också finns en hunger som är av ondo och en mättnad som är av ondo.
Människans problem har alltid varit att man har sökt sin tillfredställelse och mättnad i något annat än Gud: i självuppfyllelse, i sinnlig njutning, i förströelse. I Bibeln uttrycks det bland annat i ätandet av Edens förbjudna frukt och i Israeliternas begär efter Egyptens köttgrytor under ökenvandringen. Profeten Jesaja sammanfattar denna mänskliga tendens med orden att vi alla ville gå vår egen väg. Inte Guds väg, utan vår väg, min väg.
Gud å sin sida har däremot alltid varit villig att ge oss den föda vi är skapade för, den föda vi behöver, den föda som tillfredställer oss på djupet och den föda som ytterst sett gör oss till dem vi ska vara. Men han trycker inte ner den i halsen på oss. Han erbjuder den:
”Jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig” (Upp 3:20).
”Om någon törstar, så kom till mig och drick…” (Joh 7:37).
I dessa och många andra exempel talar Bibeln om andlig föda och andlig dryck. Detsamma gäller för övrigt Eden och Egypten. Det handlar om något mer än bara det bokstavliga. Människan är inte bara en materiell varelse, som rent biologiskt behöver fyllas på med energi för att kroppens funktioner ska fungera och vi ska växa. Människan är en andlig varelse och därför säger Bibeln att ”Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun" (Matt 4:4).
Allt det här vet vi. Vi vet att vår sanna tillfredställelse är i Gud. Vi vet att vi borde hungra och törsta efter hans rättfärdighet i våra liv. Vi vet att vi borde känna som Asaf som säger om Herren: ”När jag har dig frågar jag inte efter något på jorden” och ”Att vara i Guds närhet är lycka för mig” (Ps 73:23; 28). Eller som Koras söner när de sjunger: ”Som hjorten trängtar efter vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud” (Ps 42:2).
Vad gör vi då om vi inte känner någon hunger? Hur blir vi hungriga efter Gud? Liknelsen om såningsmannen i Mark 4 påminner oss om att vi har en fiende som inget hellre vill än att hindra oss från att få det som Gud vill ge till oss. Vers 19 talar om att Guds verk kan bli till intet i våra liv genom att vi ägnar oss åt världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter allt annat. ”Världsliga bekymmer” och ”allt annat” behöver inte nödvändigtvis vara onda saker. Det finns mycket som hör den här världen till och som i många fall måste göras, men ibland blir det så mycket av det att det får just den effekten att det berövar oss det Gud vill göra i våra liv. Två av de stora utmaningarna för oss i vår tid, och som man till viss del kan utläsa från den här versen, tror jag är upptagenhet (världsliga bekymmer) och förströelse (begär efter allt annat). Och det är två utmaningar vi måste göra något åt om vi på allvar vill ha tillbaka en förlorad hunger efter Gud i våra liv.
Vi lever i en värld och en tid som ställer stora krav på oss som människor. Det finns mycket vi förväntas leva upp till materiellt och livsstilsmässigt. Och det kostar att ligga på topp. Hur lätt är det inte att dras med i karusellen och strävan efter en massa saker utan att stanna upp och fundera över om detta verkligen är något jag behöver och över vem det är som egentligen sätter standarden? Det är så lätt att fastna i ett ekorrhjul av arbete, strävan och ambition efter saker som hör den här världen till, men som gör att vi försummar att lägga tid och energi på det som är av evighetsvärde. Inget av det andra behöver som sagt vara något fel i sig, men det kanske gör oss för upptagna och trötta. Därför är det nyttigt att se över sitt liv och kanske ställa frågan: Är jag för upptagen för att hinna känna av min andliga hunger?
Jag förvånas ofta över hur snabbt en liten bit godis kan ta bort mina hungerkänslor efter den riktiga mat jag egentligen borde äta. Och ibland tror jag att det är precis så vi förstör den andliga hungern i våra liv. Vi stoppar i oss för mycket godis istället för andlig föda. Lättsmält och lättillgänglig underhållning, själslig snabbmat, något som ger oss en söt smaksensation för stunden, men som inte ger kroppen den verkliga mättnaden och energin. Ibland kanske vi behöver ställa oss frågan om det är någon som kontrollerar oss med bröd och skådespel? För vi måste förstå att vi blir vad vi äter. Om vi inte mättar oss genom att se på och följa den mönsterbild vi har fått i Jesus Kristus, och som kan forma oss till Kristuslikhet, så kommer vi att mätta oss med något annat istället och därmed också formas av andra bilder. Vi formas alltid av något. Skräp in, skräp ut. Jesus in, Jesus ut (som Sten Nilsson brukade säga när jag gick bibelskola). Så enkelt är det nog.
Huruvida vi har något som vi behöver ändra på beror på vad som kommer fram när vi granskar vårt livsmönster. En del vet nog ganska direkt vad det gäller. Andra får kanske insikten först när man ställer fram sitt liv inför Guds ljus. Men jag tror att det här är allmängiltiga problem som vi alla ställs inför, inte bara en eller två gånger i livet, utan om och om igen. Det är meningen att vi ska växa i våra andliga liv och det är möjligt att göra det. Tanken är inte att vi ska börja på en topp i tonåren, eller vid någon omvändelseupplevelse senare i livet, och sedan sakta glida bakåt. Känslor förändras visserligen, men känslor är inte detsamma som växt och mognad. Vi kan växa i vår andliga vandring, växa i vår frälsning, växa i vår tro, växa i Guds nåd. Och det om något är väl underbart och hoppfullt.
2 kommentarer:
Tack så mycket!
Bra Henrik, detta är nyckeln för allt annat. Gud först sen det andra.. / Harriet
Skicka en kommentar