Karismatiska yttringar i den tidiga kyrkan (del 4)

Obs! Upplägget uppdaterat 2008-01-01, se kommentarer.

Justinus Martyren (c. 100-c. 165)
Dialogue with Trypho
82: ‘For the prophetical gifts remain with us, even to the present time. And hence you ought to understand that [the gifts] formerly among your nation have been transferred to us. And just as there were false prophets contemporaneous with your holy prophets, so are there now many false teachers amongst us.’

Apologeten Justinus argumenterar mot en verklig eller fiktiv representant för den rabbinska judendomen och hävdar att det är ibland de kristna som de profetiska gåvorna nu förekommer. Möjligen kan formuleringen ”remain… even to the present time” antyda en viss minskning i förekomsten av gåvornas manifestationer. Troligare är dock att det i det här sammanhanget mer syftar på att gåvorna inte längre förekom i den dåtida judendomen, enligt Justinus.


Irenaeus (c. 130-c. 200)
Against Heresies
5.6.1: ‘For this reason does the apostle declare, “We speak wisdom among them that are perfect,” terming those persons “perfect” who have received the Spirit of God, and who through the Spirit of God do speak in all languages, as he used Himself also to speak. In like manner we do also hear many brethren in the Church, who possess prophetic gifts, and who through the Spirit speak all kinds of languages, and bring to light for the general benefit the hidden things of men, and declare the mysteries of God, whom also the apostle terms “spiritual,” they being spiritual because they partake of the Spirit, and not because their flesh
has been stripped off and taken away, and because they have become purely spiritual.’

2.32.4 ‘Wherefore, also, those who are in truth His disciples, receiving grace from Him, do in His name perform [miracles], so as to promote the welfare of other men, according to the gift which each one has received from Him. For some do certainly and truly drive out devils, so that those who have thus been cleansed from evil spirits frequently both believe [in Christ], and join themselves to the Church. Others have foreknowledge of things to come: they see visions, and utter prophetic expressions. Others still, heal the sick by laying their hands upon them, and they are made whole. Yea, moreover, as I have said, the dead even have been raised up, and remained among us for many years.’

Irenaeus av Lyon vittnar om att i hans omgivning var både profetiska gåvor och tungotal (här troligen förstått som xenolalia, befintliga jordiska språk) vanligt förekommande. Lägg också märke till formuleringarna ”bring to light… the hidden things of men” och ”declare the mysteries of God”, som ekar Paulus språkbruk. Det andra citatet, talar om förekomsten av både mirakler, demonutdrivning, uppväckande av döda och helande genom handpåläggning under Irenaeus livstid.


Tertullianus (c. 160-c. 225)
On Baptism
20: ‘When you come up from the most sacred bath of the new birth, when you spread out your hands for the first time in your mother’s house with your brethren, ask your Father, ask your Lord, for the special gift of his inheritance, the distributed charisms, which form an additional underlying feature [of baptism]. Ask, he says, and you shall receive. In fact, you have sought, and you have found: you have knocked, and it has been opened to you.’

Citatet här säger ingenting om vad Tertullianus menar med “charisms”, men Kilian McDonnell, som jag citerat tidigare, menar att Tertullianus, som skriver på latin, använder ordet i en mer begränsad bemärkelse och troligtvis syftar på listan i 1 Kor 12. Om så är fallet är det troligt att Tertullianus förväntar sig att de nydöpta ska få del också av gåvor såsom tungotal, profetia, helande, osv.

Dagens Dagen

"Mellandagsprovokation" - krönika av Owe Wikström

Korset och korstågen

Vinterns svenska storfilm om Jan Guillous fiktive tempelriddare Arn är på tapeten och aktualiserar de medeltida korstågen. Det gör intressant nog också Zlatan Ibrahimovics hemmaklubb Inters jubileumströja (klubben firar 100 år)! De flesta är väl idag överens om att korstågen utgör en av de största skamfläckarna i kristenhetens historia. Det är därför tragiskt att ordet korståg (eller engelskans ”crusade”) fortfarande används som ett ”positivt uttryck” i andra sammanhang, exempelvis inom vissa kristna missionsarbeten.

Korstågens skamliga existens berövar dock inte korset dess viktiga symbolvärde. Trots historiska missbruk representerar korset något av det mest centrala i den kristna tron. Korset är avrättningsverktyget som paradoxalt nog är symbolen för Guds nåd och förlåtelse gentemot människor. Det var på korset det stora utbytet skedde. Förkunnelsen om korset är därför både dårskapen och kraften i det kristna glädjebudskapet.

Kristna gör väl i att inte vara naiva i sitt förhållande till korstågens historiska betydelse idag. Samtidigt behöver vi med större frimodighet än någonsin både förkunna korsets budskap och våga stå för korset som symbol.

För mer läsning om korstågen rekommenderas Piers Paul Reads Tempelriddarna och korstågen till det heliga landet.

Karismatiska yttringar i den tidiga kyrkan (del 3)

De apostoliska fäderna
Vi gör det första stoppet i de tidigaste efterbibliska kristna skrifterna som går under namnet ”De apostoliska fäderna”. Namnet är från 1600-talet och samlingen har utökats något under årens lopp. Olof Andrén skriver i inledningen till en svensk utgåva: ”På goda grunder har man dock gjort gällande, att hela denna samling knappast förtjänar namnet apostoliska fäder, även om det förhållandet att skrifterna tillkommit under tiden mellan Nya Testamentet och apologeterna gör att de trots många inbördes skiljaktigheter utgöra en viss enhet. I sträng mening kan man dock inte räkna andra än dem som varit apostlarnas lärjungar och åhörare till denna grupp. Så vitt vi nu kunna fastställa gäller detta Clemens, Ignatius, Polykarpus och Kvadratus.” Bland de övriga finner vi bl.a. den anonyma ”De tolv apostlarnas lära” från runt år 100 och den profetiska skriften ”Hermas Herde”, från första halvan av 100-talet.

De tolv apostlarnas lära (Didaché)
Denna skrift innehåller en hel del textmaterial om vem som är en sann respektive falsk profet. Här är ett utdrag:
”Vad åter angår apostlarna och profeterna, så gör efter evangeliets stadga så: Varje apostel som kommer till er skall mottagas såsom Herren själv. Men han skall inte stanna mer än en dag, och nästa om han behöver det; men om han stannar tre dagar; är han en falsk profet. När aposteln drar vidare, må han inte mottaga något annat än bröd till nästa natt; om han begär penningar, är han en falsk profet. Och den profet som talar i ande skall ni inte pröva eller döma, ty all annan synd skall förlåtas, men denna synd skall inte förlåtas. Inte var och en som talar i ande är en profet, utan endast om han för Herrens vandel. Av vandeln skall den falske och den sanne profeten kännas igen. Och ingen profet, som i anden beställer fram ett bord, äter av detta: gör han det är han en falsk profet.” (11:3-9)

En del av detta kan verka svårbegripligt. Det är emellertid tydligt att profeter och profetiska utsagor fortfarande var en del av den kristna gemenskapen. Texten visar på både bofasta profeter och sådana som var på genomresa. Också falska profeter var en verklighet och de förväntades öka i de yttersta dagarna. Därav intresset för kriterier för en falsk respektive falsk profet. Här finns också en hänvisning till ”de gamla profeterna”, vilket antagligen är en hänvisning tillbaka till de gammaltestamentliga profeterna. Om så är fallet ses det nytestamentliga profetämbetet som en fortsättning på det tidigare. Ett annat stycke gör både en åtskillnad och viss identifikation mellan biskopar och diakoner å ena sidan och profeter och lärare å den andra: ”Välj er alltså biskopar och diakoner, som är Herren värdiga, saktmodiga män, fria från girighet, sanna och beprövade. Ty de förrätta åt er både profeternas och lärarnas tjänst. Ringakta dem alltså inte, ty de är de främsta bland er tillsammans med profeterna och lärarna.” (15:1-2)

Ignatius brev
Ignatius var biskop i Antiokia och dömdes till döden under kejsar Trajanus (98-117 e.Kr.). På sin väg till vilddjuren i Rom författade han ett antal brev i fångenskap. I brevet till filadelfierna hänvisar han till vad han själv talat i Anden och skriver: ”Ty även om några ville efter köttet förvilla mig, så kan Anden inte förvillas, då han är av Gud. Ty han vet, varifrån han kommer och vart han går, och utrannsakar det fördolda. Jag ropade med väldig röst, Guds röst, mitt under mitt tal: ’Håll er till biskopen och presbyteriet och diakonerna!’ Men om några misstänkte att jag talade så, därför att jag visste om några söndringar mellan några, så är den i vilken jag är bunden mitt vittne, att jag inte fått veta det av någon människa. Men Anden förkunnade och sade detta: ’Gör inget utan biskopen, bevara er kropp såsom Guds tempel, älska endräkten, undfly splittringarna, bli Jesu Kristi efterföljare, liksom han är sin Faders.’” (7:1-2)

I inledningen till brevet till smyrnéerna skriver Ignatius: ”Ignatius, som också kallas Teoforus, hälsar med obefläckad ande och med Guds Ord av allt hjärta Guds och den älskade Jesu Kristi kyrka som finns i Smyrna i Asien, den som i förbarmande fått varje nådegåva, är uppfylld av tro och kärlek, inte saknar någon nådegåva, och är i Gud värdig och bärare av det heliga.” Det känns sannolikt att en sådan formulering inkluderar även de extraordinära manifestationerna av Anden såsom profetia, helande, mirakler, och tungotal.

Hermas Herde
Hermas skrift vittnar i sin helhet om förekomsten av det profetiska i församlingen i Rom. Boken är uppdelad på ett avsnitt med ”syner”, ett som heter ”buden” och ett som kallas ”liknelserna”.

(Citaten är hämtade från De apostoliska Fäderna, övers. Olof Andrén, (SKDB, 1958), men har blivit varsamt moderniserade av mig.)

Julefrid

I år mer än någonsin tycker jag att det har varit prat om "julens negativa sidor". Nyheterna rapporterar om hur folk köper över sina tillgångar med hjälp av dyra krediter. Psykologer sitter i morgonsofforna och talar om stresshantering. Flera bekanta verkar mest tycka julen är ett olyckligt jippo. Och i allt detta är julens egentliga budskap väl dolt.

För nu handlar ju inte juletiden om att köpa flest klappar, om att skapa den mest stämningsfulla inramningen eller något sådant. Det handlar inte ens primärt om att få komma tillsammans med familj och släktingar. Sann julefrid infinner sig endast när vi tror på Honom som kom för att ge frid. När Gud blev människa i inkarnationens mirakel och föddes i ett enkelt stall, för ungefär 2000 år sedan skapades förutsättningarna för verklig frid. Genom att tro på Fridsfursten, Jesus Kristus, som kom för att ge sitt liv för våra synder finner vi den försoning som vi verkligen behöver.

Den natten då han föddes är därför värd att firas. Därför är julaftonen och juldagen högtider för mig. En av mina favoritjulsånger är "O helga natt" (gärna med Jussi Björling):

O helga natt
O helga natt, o helga stund för världen,
då Gudamänskan till jorden steg ned!
För att försona världens brott och synder,
för oss han dödens smärta led.
Och hoppets stråle går igenom världen,
och ljuset skimrar över land och hav.
Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
Ty frälsar'n krossat våra tunga bojor.
Vår jord är fri, himlen öppen nu är
Uti din slav du ser en älskad broder,
och se, din ovän blir dig kär.
Från himlen bragte frälsaren oss friden,
för oss han nedsteg i sin stilla grav.
Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
(Adolphe Adam/Augustin Kock)

Med detta önskar jag alla läsare och medbloggare en riktigt god jul och ett gott nytt 2008!

Karismatiska yttringar i den tidiga kyrkan (del 2)

(forts. från föregående inlägg)

Jag tror att det är viktigt att försöka koppla bort den senare tekniska begränsningen när vi studerar bibeln eftersom den ganska snabbt låser in oss i snäva teologiska tolkningar som har ett mycket litet skriftligt stöd. När vi ser att Paulus använder ordet charisma/nådegåva för så vitt skilda saker som han gör, anser jag att man har fog för att dra slutsatsen att Paulus i 1 Kor 12 inte förser oss med en uttömmande lista på nio ”övernaturliga yttringar” av den helige Ande som går under beteckningen ”andliga nådegåvor.”

Utan att förbise det problematiska i att dela in saker i kategorierna naturligt och andligt/övernaturligt, är det åt det hållet vi nu ska gå när vi ska nå fram till den definition av ”karismatiska yttringar” jag tänker använda mig av här. Jag kommer alltså inte att inkludera texter som handlar om charismata såsom tjänst/kallelse, utan kommer att begränsa mig till s.k. ”profetiska gåvor”, de extraordinära gåvor som på ett särskilt sätt kopplas till Andens aktiviteter i bibliska texter. Det rör sig alltså primärt om profetia, helande, mirakler/kraftgärningar och tungotal. Jag kommer att nyttja en bred definition av profetia, till att inkludera inte bara ”profetiska utsagor”, utan även visioner och övernaturlig insikt. Slutligen kommer jag även att inkludera demonutdrivning eller exorcism, som definitivt passar in i kategorin ”övernaturligt”, men som mig veterligen inte har samma direkta koppling till Anden i bibeltexterna som det övriga.

För ytterligare diskussion kring ämnets terminologi och dess tillämpning kan jag rekommendera: Max Turner, The Holy Spirit and Spiritual Gifts – Then and Now (kap 15); James D.G. Dunn, Jesus and the Spirit (205-207, 253-258); Mark J. Cartledge, ”Charismatic Prophecy: A Definition and Description” i Journal of Pentecostal Theology 5 (1994). Över huvud taget finns naturligtvis många artiklar som berör ämnet i Pneuma; JPT; samt Asian Journal of Pentecostal Theology. Den sistnämnda har sina artiklar online.

Jag summerar det jag hittills sagt i några punkter:
1. Både i biblisk och efterbiblisk litteratur har ”charisma” ett väldigt varierat användningsområde.
2. Ganska tidigt i kyrkans historia börjar ”charisma” att användas som en mer teknisk term av vissa författare.
3. Vi bör vara försiktiga att tillämpa senare tekniska bruk på de bibliska texterna.
4. Med ”karismatiska yttringar” inkluderar jag i denna serie fr.a. profetia, helande, mirakler, tungotal och exorcism.

Karismatiska yttringar i den tidiga kyrkan (del 1)

Detta är ett första inlägg i en planerad följetong om förekomsten av karismatiska gåvor i den tidiga kyrkan. Jag börjar med en diskussion om begreppet ”nådegåva” eller ”charisma” och hur jag använder det här. Sen kommer jag att presentera utvalda kyrkohistoriska primärtexter med början i de apostoliska fäderna. Förutom primärtexterna kommer jag också att hänvisa till en del böcker och artiklar som jag har haft hjälp av. Följetongen bygger delvis på en presentation jag gjorde i en kurs om karismatisk teologi på St John’s College i Durham.

Det grekiska ordet charisma betyder grundläggande ”gåva”, och då med betoningen på att gåvan är fri, av nåd och då särskilt som ett uttryck för Guds nåd. Det är alltså en mycket allmän betydelse och vårt svenska ”nådegåva” är en bra översättning. Här finns dock en sak som är viktig att betona. Medan charisma/nådegåva har en definitiv funktion som en slags teknisk term i våra dagar, med viss variation beroende på tradition, finns det inte så mycket i bibeln som talar för att det användes så precist. I många pingst-karismatiska kretsar är termen begränsad till nio specifika gåvor utifrån 1 Kor 12. I många äldre kyrkor har man vanligtvis en något vidare definition.

Kilian McDonnell och George T. Montague säger i den mycket läsvärda boken Christian Initiation and Baptism in the Holy Spirit: ‘Greek texts using charisma, whether biblical or post-biblical, need careful interpretation. In Paul there is no uniform meaning. […] The more restrictive technical meaning of prophetic gifts (miracles, healing, tongues, prophecy) as distinguished from teaching, helpers, administrators, has support in the New Testament witness (Rom 12:6-8; 1 Cor 12:28), but is a later development. […] Charisma in post-biblical Greek authors reflects and extends the diversity of the New Testament usage. The range of meaning embraces divine and human gifts, gifts of the Spirit, baptism, eucharist, endowment of the church, graces, special graces (faith, prophecy, miracles); martyrdom, tears, theology. Tertullian already begins to use charism in a more technical way, with Origen giving it more clarity.’ (s. 198-199) Med andra ord, i Paulus bruk används ordet nådegåva inte om något specificerat eller begränsat, utan omfattar i stort sett allt som kan ses som gåvor från vår nådefulla Gud. Ganska tidigt utvecklas dock ordet till att få en mer teknisk betydelse som gäller en mer begränsad dimension av det andliga livet.

Ett annat ord som också används i bibeln är pneumatikos (andlig) som ibland används om gåvor eller inspiration som kommer från Anden, dvs ”andliga gåvor” (se 1 Kor 12:1). Inte heller detta ord har någon begränsad teknisk användning i bibeln, men är uppenbarligen kopplat till det grekiska ordet för ”ande”, pneuma. För att ge ett exempel på hur dessa ord används i bibeln citerar jag 1 Kor 12:1-7 med de aktuella grekiska orden inom parantes: ”Bröder, jag vill inte att ni skall vara okunniga om de andliga tingen (ton pneumatikon). Ni vet att när ni var hedningar, drogs ni oemotståndligt till de stumma avgudarna. Därför skall ni också veta att ingen som talar genom Guds Ande säger: ’Förbannad är Jesus’, och att ingen kan säga ’Jesus är Herren’ annat än i kraft av den helige Ande. Det finns olika slags nådegåvor (charismaton), men Anden är densamme. Det finns olika slags tjänster (diakonion), men Herren är densamme. Det finns olika slags kraftgärningar (energematon), men Gud är densamme, han som verkar allt i alla. Men hos var och en uppenbarar sig Anden så att det blir till nytta.” (SFB)

(fortsättning följer)

Den asketiska traditionen och kroppen

Våren 2006 gjorde jag ett arbete som hette: "The Human Body and Early Monastic Asceticism". Synen på kroppen i den monastiska asketiska traditionen (klostertraditionen) diskuterades genom ett "case study" av den inflytelserika klosterregeln av Benediktus från 500-talet. Frågeställningen lyder: Är det rättvist att säga den monastiska asketiska traditionen nedvärderar den mänskliga kroppen i processen av andlig utveckling? Här följer ett utdrag ur uppsatsen där jag försöker presentera ett balanserat svar på frågan. (RB betyder Rule of Benedict.)

It is obvious that the body has been undervalued in the tradition of monastic asceticism. However, as Miles says, many presentations of historical theology have contributed to a ‘stereotypical belief that all Christian thinkers have urged repression of bodily pleasures, energies, and needs, and disaffirmed the body itself.’[1] In fact the tradition is plural, as this essay has shown, and RB provides an example of a more affirmative view of the body. With few exceptions it can easily be read as quite positive to the human body. This may be partly because it leaves many questions open. Its basic understanding is one of the togetherness of body and soul. They are both taking part in the journey. This is also the view of Bottomley who points to the positive effects of RB’s balanced discipline of body, mind and spirit.[2]

That brings us to another aspect of this discussion. That is that it seems far too simplistic to view fasting, withdrawal, celibacy, etc as merely or even primarily bodily askesis. There is an underestimation here to what degree such practices disciplines the soul as well. Often the psychological strain surpasses the physical. Thus the asceticism truly is one of both body and soul, as several passages in RB points out. The present evil is not only in the body, but also in the heart/soul. Besides, to put the soul above the body does not have to be an expression of undervaluing the body. The bible expresses a quite clear focus on our inner being, in my opinion. One can still hold the body in high regard, especially in light of the doctrines of creation and incarnation.

In the end it’s fair to say that the view of the human body has been ambivalent. Origen’s dualism and negative view of the body may have been very influential on the tradition of monastic asceticism, but it is not the only view. Miles reminds us also to read these historical texts with their situation of life in mind. While our society put more weight on the contemporary life, people historically have often lived their lives in preparation for life after death.[3]

[1] Miles M., Fullness of Life: Historical Foundations for a New Asceticism, 9.
[2] Bottomley F., Attitudes to the Body in Western Christendom, 111.
[3] Miles, Fullness, 60-61.

Med andra ord, det är lätt att hitta exempel på en överdriven askes i kyrkohistorien, baserad på en obiblisk dualism, där kroppen antingen är något ont eller något betydelselöst. Detta är dock långt ifrån hela sanningen och jag skulle inte vilja säga att detta perspektiv dominerar. Sanningen är den att vi inte kan dela in historien i enkla kategorier av bibliskt och obibliskt, rätt och fel, andligt eller demoniskt, osv. Också de sammanhang som uppvisar en stark biblisk förankring i sin syn på kroppen, kan ibland också uppvisa exempel på motsatsen. Likaså har de sammanhang som i hög grad anammat ett obibliskt perspektiv på kroppen, sällan eller aldrig helt övergett vissa grundläggande bibliska drag. Situationen var säkert inte helt annorlunda i den bibliska historien. Vi gör därför bäst i att inte övergeneralisera kyrkohistorien eller förkasta delar av den för att de uppvisar exempel på obiblisk "andlighet". Den asketiska traditionen står fast förankrad i biblisk andlighet och har alltid hämtat sin huvudsakliga näring och vägledning från kanoniska källor, både vad gäller det inre och det yttre.

Något om askes och avhållsamhet

Ordet askes kommer från det grekiska ordet askesis som betyder träning eller övning. Jesu undervisning om självförnekelse och om att bära korset, samt Paulus undervisning om självdisciplin, träning, och om att dela Kristi lidanden (t.ex. 1 Kor 9:24-27; Fil 3:7-16) utgör den direkta teologiska grunden för kristen askes och avhållsamhet. De hebreiska profeterna såsom Elia, Johannes Döparen och framför allt Jesus Kristus själv blev genom sina liv förebilder för ett asketiskt ideal. Det asketiska livet handlade inte om självupptagenhet eller självförbättring, utan om att disciplinerat leva ut Jesu Kristi seger.

I kontakt med grekiska religionsfilosofiska traditioner förvanskades ibland det asketiska idealet till något dualistiskt och kroppsföraktande, i motsats till den skapelsebejakande och holistiska grund det hade i den bibliska andligheten. Denna förvanskning är dock inte anledning nog att glömma eller förneka den kristna askesens genuint andliga väsen.

Avhållsamheten är naturligtvis direkt kopplad till det asketiska livet och syns i bibeln som framför allt avhållsamhet från näringsintag, från sömn och vila, samt från mänskliga relationer. Det förstnämnda är det vi vanligtvis kallar fasta och som kan utövas på en mängd sätt. Det andra är det som bibeln kallar vakor. Det tredje området omfattar i bibeln frånvaro av socialt umgänge genom självpåtagen ensamhet och isolation (t.ex. Jesus i öknen). Det omfattar också sexuella relationer, dels i form av avhållsamhet före äktenskapet, dels i form av tillfällig avhållsamhet inom äktenskapet (för bön), och dels i form av kallelsen till livslång avhållsamhet – celibatet.

Den kristna askesen och avhållsamheten ser inte det fysiska i form av människokroppen, mat och dryck, ägodelar, eller sexualdriften som något grundläggande ont eller oandligt. Tvärtom är allt detta skapat av Gud och därför gott och välsignat. Askesen och avhållsamheten bejakar dock förekomsten av vår svaghet och benägenhet till synd som gör att det som är ämnat till välsignelse kan bli något helt annat. Genom att avstå från det naturliga nödvändiga visar vi istället vårt beroende av Gud och den andliga näring som han ger.

Keryx

Nu finns ett nytt nummer av Keryx ute som jag varmt kan rekommendera, särskilt för alla som är intresserade av frågor om Jesu natur, Treenigheten och den messianska rörelsen. Biskopen av Durham, N.T. Wright, aktuell med boken "Helt enkelt kristen", medverkar med en mycket läsvärd artikel som utgår från 1 Kor 8-10. Mathias Nygaard skriver om Jesusbilden i Johannesevangeliet och David Nyström bidrar med en historisk belysning av treenighetsläran genom att lyfta fram Justinus Martyrens syn på den helige Ande. Förutom lite annat smått och gott medverkar också jag med en kritiskt granskande artikel av den rörelse som i Sverige främst representeras av Messianska Föreningen Shalom och The Watchman International. Det övergripande temat för Keryxnumret är "Vem säger ni att jag är?" (Matt 16:15) och jag tycker artiklarna kompletterar varandra bra.

Viss diskussion i förhållande till mitt bidrag har redan dykt upp här på bloggen, bl.a. under rubriken "Messianismens lockelse". Om någon fortsättningsvis vill tycka till om artikeln föreslår jag att det görs under detta inlägget. Förutom flera inlägg här på bloggen har varierande ämnen relaterade till den icke-judiska messianismen diskuterats på bloggarna Metanoia, Tankar kring Bibeln, T'shuvá och vad gäller Treenigheten och Jesu gudom även bloggen Exegetisk Teologi. Dessa är väl värda att besöka.

Angående tro och gärningar...