Inför 2009...

Det är dags att summera 2008 och blicka fram mot 2009. Kanske fatta några beslut inför det kommande året? Om du känner att du behöver lite inspiration och vägledning kan du hitta läsvärda inlägg om detta på t.ex. Ulf Ekmans blogg och Barnabasbloggen. Roligaste inlägget i kategorin är sannolikt "Making Christian-Flavored Resolutions" från bloggen Stuff Christians Like.

(Spridda tillbakablickar på 2008 hittar du t.ex. hos Faith & Theology, Exegetisk Teologi och inte minst hos Johan Stenberg som omnämner Teologiskt Forum i värmande ordalag.)

Gott nytt år till alla!

Kristus är kommen

Jag har precis kommit hem från julottan i vår hemförsamling, Smyrnakyrkan i Edsbyn. Det var sådär tio minusgrader och mörkt när vi masade oss dit till kl. 7. Ett visst motstånd för de morgontrötta förstås, men jag tror inte att någon som var där ångrade sig en sekund. Det var en mycket härlig gudstjänst; Helena Rens ledde och läste inledningsord (Jes 9) och Lars-Erik Häggblom predikade utifrån julevangeliet (Luk 2) som jag fick vara med och läsa. Lars-Erik betonade särskilt just Guds särskilda tidsplan. Trots att han själv är evig verkar han med oss i bestämda tider. Hans upprättelseplan började långt tidigare, men Frälsaren kom när tiden var inne. Han föddes först i ringhet och gick korsets väg när det var dags för det. Han lyfte också fram herdarnas tillbedjan som en väg för oss alla att följa. Vår fantastiska grupp Blessed sjöng stämningsfulla julsånger som "Mariavisa" och "O helga natt" och ledde församlingen i flera sånger. Verkligen mycket bra! Helena avslutade med att betona att Jesus också måste födas i våra hjärtan.

Det var välsignat med julgudstjänst. Jag tror att ett tecken på hur långt sekulariseringen är gången bland oss kyrkliga, är att vi under de stora kristna högtiderna ofta är som minst benägna att gå till kyrkan. Men det är ju faktiskt inte tomten, julgranen, paketen, skinkan, musten och dopp i grytan som julen handlar om (hur härligt det än kan vara). Inte heller är det framför allt att familj, släkt och vänner samlas eller att vi ger till behövande (även om båda dessa är nog så viktiga och nödvändiga). Den kristna julen handlar om att Kristus har kommit! Han som är utlovad ända från syndafallet, Han som är profeterad om i hundratals år bland det judiska folket, Han som bringar frälsning till en sargad och förlorad värld - Han är kommen! Detta är julnattens budskap och bör vara julhelgens livsnerv!

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus,
över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram.

Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given.
På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är:
Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evid Fader, Fridsfurste.

Påven och nyhetsrapporteringen

Påven Benedictus XVI höll i förrgår ett jultal till sin stab och de flesta medier rapporterar om talet som ett påhopp på homosexuella. Nu tycks inte påven ens ha nämnt homosexualitet i talet, utan talat om äktenskapet mellan man och kvinna som ett skapelsens sakrament. Det känns plötsligt som att påhoppet inte var så mycket till påhopp... Jag menar den katolska teologin om sexualitet är väl ingen nyhet.

Om du kan läsa tyska eller italienska så finns påvens ordagranna tal här. En engelsk sammanfattning finns här. Och bloggarna Teologisk verkstad och Bengts Blogg, som uppmärksammade mig på medias överdrifter skriver läsvärda kommentarer.

Blogg-ekumenik

I relation till vad jag tidigare skrivit om Charlotte Thereses "kors-tåg" för blogg-ekumenik, så vill jag passa på att länka till några läsvärda inlägg som är föredömliga i att skriva positivt om andra kristna sammanhang eller traditioner än den egna. Den norske baptistpastorn och bloggaren Björn Olav Hansen berättar i inlägget "En finne som fikk stor betydning för mitt liv" om Tito Colliander och den rysk-ortodoxa traditionen. Evangeliska Frikyrkans ordförande Stefan Swärd skriver läsvärt om Livets Ord. Katoliken Bengt på Bengts blogg skriver positivt om både Livets Ord och S:ta Clara kyrka. Trevlig läsning!

Julens budskap och utmaning

Gerard van Honthorst: Herdarnas tillbedjan (1622)

Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv (Joh 3:16)

Evangeliet är Guds kraft till frälsning för oss syndare, säger Paulus. Och julevangeliet, berättelsen om hur Gud kommer till oss i ett litet människobarn kan mycket väl läsas som Hans kärleksbrev till oss. Guds kärlek som inte vet av någon gräns identifierar sig helt och fullt med det mänskliga och förvandlar det.

Julens budskap är ett budskap av nåd, frid och glädje till alla människor. Frälsaren har kommit! Han som är Davids son och Guds Son! Han som är Messias - den smorde och samtidigt Herren Gud själv! Tiden är fullbordad och Guds rike bryter fram. Försoning bringas och gemenskapen med Gud återupprättas genom Honom.

Julens utmaning till oss är att bereda Honom rum, att ge Honom vårt bästa och att tillbe Honom. Ingen som förstår vem Han är skulle neka Honom härbärge. Om Betlehem hade förstått vem som kom till dem, hade de då inte sänt en välkomstdelegation och erbjudit Honom det bästa möjliga boendet? Men utmaningen att bereda Honom rum gäller än. Också för oss som troende finns en utmaning att låta Honom få den bästa platsen, både i julstöket och efter det.

Visa män från östern gav Jesusbarnet de bästa och dyrbaraste av gåvor. De är föredömen för oss att göra detsamma. Låt oss ge Honom det bästa av våra liv, vår tid, vår begåvning och våra ägodelar. Och Jesus kan ibland finnas där vi minst anar det!

Jesusbarnet ägnades också tillbedjan. Han var ju Gud kommen i köttet. Och inte heller för oss finns det något bättre sätt att göra julhelgen till en gudstjänst än just genom att tillbe Jesus Kristus!

Den kniviga dopfrågan

Dagen har i veckan publicerat läsvärda texter i två tunga teologiska frågor: nattvardsfirandet och dopet. Den första var en debattartikel skriven av två katoliker som driver frågan att den romersk-katolska kyrkan ska öppna upp för nattvardsgemenskap med andra kyrkor. Jag lämnar den därhän för den här gången. Den andra frågan handlar om dopet i den svenska pingströrelsen.

Mer precist handlar det om attityden till medlemskap för "icke troendedöpta" och inställningen till "troendedopet" i allmänhet. Dagen har gjort en attitydsundersökning (dock med bara 30 pingstledare...) och kommer fram till följande: Det råder stor enighet bland pastorerna och ledarna i själva dopfrågan. Troendedop gäller. Ingen öppning för någon annan förkunnelse eller praktik.

Vad gäller frågan om barndöpta ska få välkomnas in som medlemmar i pingstförsamlingarna finns det dock olika åsikter om. En marginell majoritet av föreståndarna säger nej till att välkomna icke troendedöpta. En marginell majoritet av medarbetarna säger ja till att välkomna icke troendedöpta. En viss osäkerhet i begreppen föreligger dock. För även om själva frågeställningen tycks handla om icke troendedöpta i allmänhet, så handlar de flesta pingstledarnas kommentarer om barndöpta. Man kan ju tycka att det är två ganska vitt skilda saker. I nuläget krävs ju vad som av många uppfattas som omdop av barndöpta, medan frågan om de som alls inte är döpta ju självklart är en annan. Åtminstone om man kan tänka sig att problematisera den baptistiska dopsynen. Men visst är det så att skulle man vidga medlemskapsbegreppet till att gälla de barndöpta som håller fast vid sitt dop, men inte till odöpta, så innebär det ju ett visst erkännande av andra traditioners dop.

Själv tror jag att det kanske är dags för en ny teologisk bearbetning av dopfrågan. En mycket relevant fråga här är: Tror man att det framför allt är Gud som verkar i dopet? Eller tror man att det framför allt handlar om vår bekännelse? En annan mer praktisk fråga är: Kan man erkänna andra sätt att se på detta än det egna och respektera dessa människors övertygelse utan att det innebär att man gör våld på sin egen övertygelse?

Läs gärna också Joel Halldorfs kommentar och Elisabeth Sandbergs ledarkrönika i ämnet!

Bönegrupper och bönegruppstyper...

Jag kom nyss hem från vår bönegrupp och som jag tidigare nämnt tycker jag att det är en sån välsignelse att samlas och be i smågrupper. Även om det finns mycket få likheter mellan vår bönegrupp och de bönegruppstyper som karaktäriseras i inlägget "The Seven People You Meet in a Prayer Circle" på Stuff Christians Like, så måste jag säga att man ändå känner igen de flesta typerna. Kul läsning!

Vägen till Betlehem

Maria och Elisabeth gläds över Guds godhet i Vägen till Betlehem.

Jag kan ha ganska svårt med filmatiseringar av bibelberättelser. Inte för att jag har något emot det i sak, men för att jag anser att det många gånger resulterat i mindre bra filmer. Bara för att en bibelberättelse är stark innebär det ju fortfarande att den kräver ett kunnigt hantlag för att omvandla den till filmens dramaturgi. Jag försökte se filmen Josef ifrån en ganska ny och omfattande bibel-filmserie häromdagen, men gav upp efter tio minuter. Det kändes för b-igt helt enkelt och som slöseri på tid.

Därför blev filmen Vägen till Betlehem en positiv överraskning när jag såg den för första gången igår. Filmen kom för två år sedan och min fru hade nu köpt dvd:n. I min mening ett oerhört lyft ifrån ovan nämnda bibelfilm. Skådespeleri, scenografi och regi fungerar på ett sätt som gör att denna adaption av julevangeliet verkligen gör sig som film. Första halvan var starkast när inkarnationsmiraklets effekt på Maria och hennes omgivning porträtteras. Jag gråter inte ofta, men var faktiskt nära några gånger - en kombination av berättelsens starka budskap och filmens smäktande bakgrundsmusik... Slutet kanske blir snäppet för "julkrubbeaktigt" och visst finns det detaljer man kan reagera på, men på det stora hela ligger en del av filmens styrka också i hur bibeltrogenhet och traditionstrogenhet kombinerats med en ovanligt smart fri konstnärlig tolkning.

Här kan du läsa mer: Vägen till Betlehem, The Nativity Story.

Uppdatering: Vi skrattade lite vuxet när min svågers sjuåriga dotter som såg filmen med oss sa: "Vilken tur att Jesus inte hade dumma föräldrar; de hade ju kunnat lärt honom att svära...". Men när hon sedan fortsatte och sa: "Gud valde verkligen en bra familj till Jesus" så var det väl bara att hålla med...

What if Starbucks Marketed Like a Church? A Parable.

Jag vet att ett antal bloggar redan har haft den här länken, men jag kunde inte motstå att publicera den...

Ekumenisk manifestation, m.m.

Bloggaren Charlotte Therese har ett upprop för en ekumenisk manifestation med korset i centrum (hon använder "korståg" som jag har lite svårt för) som jag gärna vill uppmuntra alla bloggare att ansluta sig till. Hon efterlyser ett bättre klimat mellan kristna och uppmuntrar till bot, rannsakan och inre förnyelse. Uppropet är en bönekampanj, men också en uppmuntran att stödja varandra i bloggvärlden, och varför inte som Charlotte Therese säger skriva något positivt om någon annan kristen kyrka?

Jag vill också uppmuntra dig att besöka Teologiskt Forum, där Anders Gerdmar nyligen publicerade ett inlägg om firandet av Kristi Födelses Fest - Julen.

Aleksij II:s bortgång

Den Rysk-ortodoxa Kyrkans ledare, patriark Aleksij II har avsomnat. Jag vet egentligen ingenting om honom, men det är intressant att läsa de porträtt som tecknas av denne andlige ledare. Bloggaren Omorphia beskriver Aleksij II på ett mycket sympatiskt sätt (här, här och här) och återger också mångas vittnesbörd om denne man (bl.a. Benedikt XVI:s). Dagens nyhetsartiklar ger en betydligt mer komplex bild av densamme (här och här). Det är naturligtvis brukligt att tala varmt om en nyligen bortgången person och lättare att bedöma patriarkens betydelse och karaktär med lite historisk distans. I vilket fall som helst har han lett den Rysk-ortodoxa Kyrkan i en mycket viktig och spännande period - den post-Sovjetiska. Han blev patriark 1990, strax innan Sovjetunionens upplösning.

"Ich bin ein Katholik"

Det talas och debatteras mycket om den Katolska kyrkan och den "nya ekumeniken" nu. Några av de senast exemplen är Ulf Ekmans ledare och artikel i senaste numret av Keryx; Stefan Swärds senaste blogginlägg och Tomas Dixons nya bok som granskar det nya intresset för nämnda kyrka.

Att en del frikyrkliga är oroliga över varje form av enhetssträvan som inkluderar den Katolska kyrkan (KK), visar väl hur oerhört fundamental bilden av nämnda kyrka som en livlös, förfallen och falsk skökokyrka är i delar av den protestantiska kristenheten. Bland dessa tror jag det finns en del som inte ens vill försöka förstå vad som händer idag, eftersom det alltid är bekvämast att hålla fast vid den invanda världsbilden, men det finns också många som i stor ärlighet vågar ompröva sina nedärvda uppfattningar och som ändå finner det svårt att både känna sig delaktiga i denna rörelse i svensk kristenhet och att se betydelsen av den. Det är med dem i åtanke jag skriver detta inlägg.

Anti-katolicismen är oerhört stark i vår protestantiska kultur och fördomarna många och etablerade. Författaren och debattören Göran Hägg, som beskriver sig själv som "inte troende i någon rimlig betydelse av ordet eller ens medlem av något religiöst samfund", skrev för en tid sedan en populärt hållen skildring av påvarna genom historien. Jag har läst delar av den och tycker följande analys är intressant:

"Samtidigt är det i vårt land svårt att seriöst diskutera katolska kyrkan i allmänhet och påvedömet i synnerhet. Den lutherska kyrka som tvingades på oss vid reformationen må helt ha förlorat sitt grepp om själarna, men fördomarna mot katoliker kvarstår orubbligt. [...] Om 'Vatikanen' kan man påstå saker som skulle leda till åtal eller åtminstone åtlöje om det gällde judendomen, islam eller Riksförbundet för sexuellt likaberättigande. Sensationsromanen Da Vinci-koden blir med sina komiska missuppfattningar och bisarra påståenden, vilka på försättsbladet utges för fakta, i vårt land trodd som evangelisk sanning. Den dag Johannes Paulus II, av en miljard anhängare hyllad som helgon och av motståndare världen över ändå erkänd som det sena 1900-talets viktigaste statsman vid sidan av de världsliga supermaktsledarna, låg på sitt yttersta publicerade Sveriges största morgontidning en närmast ärekränkande kulturartikel där man fick intrycket att en liten grupp pedofila präster som avslöjats i USA var det mest utmärkande för katolska kyrkans verksamhet och moralsyn och på något sätt rentav uppmuntrats av påven. [...] Valet av ny påve möttes i den andra av Stockholms stora morgontidningar med en bisarr artikel signerad av Sveriges folkhälsominister som handlade om förre påven och preventivmedel - i okunnighet och illvilja påminde den närmast om klassiska antisemitiska propagandaskrifter. Gällande varje annan folkrörelse eller religiös grupp hade den lett till regeringskris eller åtminstone byte på den taburetten. Men katoliker förblir ungefär lika rättslösa som på Gustav II Adolfs tid."

Om det finns någon sanning i detta (och det är jag övertygad om) är det förstås föga förvånansvärt att det blir en sån stark reaktion mot varje försök att omforma den rådande bilden av KK. Jag förnekar inte att det har begåtts många historiska övergrepp i nämnda kyrkas namn. Men vi kommer inte att komma någon vart om vi statiskt håller fast vid någon slags 1500-tals-antagonism. Jag är övertygad om att det är ett stort misstag att negligera KK som en del av en kristen enhetsrörelse. Inte bara för att de är den till medlemsantalet största kyrkan i Sverige efter Svenska kyrkan, utan framför allt för att vi helt enkelt behöver varandra. Vi är lemmar i samma kropp - Kristi kropp - och ingen lem kan förhäva sig över någon annan.

Jag tror att vi är många som skulle må bra av att direkt bekanta oss med den levande katolska traditionen. Kanske genom att lära känna någon aktiv katolik; kanske genom katolska internetsidor och bloggar; kanske genom katolska böcker och artiklar. Idag var det en katolsk gudstjänst i P1. Lyssna gärna på den på webben. Väldigt bra!

Jag vill slutligen klargöra att jag, rubriken till trots, inte har konverterat till den Romersk-katolska kyrkan. Jag är fortfarande protestant och pingstvän. Katolsk troende är jag dock i bemärkelsen att jag bekänner mig till den allmänna (=katolska) tron. Jag har under senare år omvärderat mycket av hur jag själv ser på Katolska kyrkan, men har också kvar många frågetecken kring deras officiella teologi. Exempelvis gäller detta innehållet och betydelsen i flera Maria-dogmer. Tilläggas kan att jag också har problem med doktriner i andra kyrkliga traditioner (inklusive min egen). Grunden för varje form av enhet måste dock vara bekännelsen av Jesus Kristus. Och här finns inga som helst hinder för mig att med iver närma mig mina katolska bröder och systrar.


Uppdatering: Göran Häggs bok heter "Påvarna: Två tusen år av makt och helighet" (Wahlström & Widstrand, 2006). Citatet är från sida 10-11. Rubriken på mitt inlägg anspelar på ett känt citat av president J.F. Kennedy: "Ich bin ein Berliner".

Blandat

Teologiskt Forum har i dagarna blivit välsignade med ett antal nya, kompetenta skribenter och det är vi väldigt glada för. Läs mer om det här.

Dagens Carl-Henrik Jaktlund bloggar från pingströrelsens predikantvecka och återger delar av innehållet. Ett mycket tänkvärt budskap om familjen och den kristna tron finner du här.

Världen Idags medarbetare har i dagarna lanserat fem bloggar. Dessutom läste jag hos Jaktlund att Pelle Hörnmark börjat blogga på http://www.pingst.se/ även om jag inte lyckas öppna sidan just nu för att se att han verkligen talar sanning :)

Slutligen, är det någon mer än jag som tycker den här boktiteln var lite rolig?