Bosse i Alla vi barn i Bullerbyn är min nye själsfrände. Han somnar nämligen under nyårsvakan. Det har jag ännu inte gjort, men skulle inte ha något särskilt emot det. Nyårsfirande föder föga entusiasm hos undertecknad. Särskilt svårt har jag för det tilltänkt euforiska tolvslaget. Jag vet, man får väl bjuda till lite, eller? Sedan jag blev förälder har dessutom kvällströtthet fått en helt ny innebörd. Jag är av naturen relativt morgonpigg och tar i princip aldrig sovmorgnar. Därmed är det oftast jag som går upp med morgonpigga barn. Kvällströttheten blir andra sidan av myntet och det går ofta långa perioder utan att jag är uppe till efter 23 ens på helgerna.
Nyår lämpar sig utmärkt för att sammanfatta och begrunda det gångna året och planera och fatta beslut inför det nya (om man inte ägnat sig åt dessa aktiviteter vid advent eller jul). Det är jag helt för. Jag ser också fram emot att träffa goda vänner ikväll och äta god mat. Men med tanke på att jag blev väckt fem i morse och inte sov så värst mycket efter det misstänker jag att jag helst kommer att vilja göra sorti vid elvasnåret och sova gott när fyrverkerierna sprakar. Men jag antar också att jag får underordna mig den sociala koden, stanna "tiden ut" och hålla god min fram till tolvslaget. Det vill säga, om jag inte redan har gjort som Bosse och somnat på soffan.
Gott nytt år!
fredagen den 31:e december 2010
söndagen den 26:e december 2010
Julens budskap
Här nedan följer min predikan från julottan i Smyrnakyrkan, Edsbyn. God fortsättning!
”Ty så älskade Gud hela världen att han gav den sin enfödde Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv” (Joh 3:16)
Den här högtiden firar vi Guds största gåva till människan – Guds Son, Frälsaren – som kom till oss. Detta, ett av trons största mysterier börjar egentligen, som alla graviditeter och födelsemirakel, nio månader tidigare. Då får en ung, gudfruktig och trolovad jungfru besök av en ängel som säger till henne att hon ska bli havande och föda den utlovade Messias, han som är Israels hopp och världens frälsning. Hon frågar hur detta ska ske, eftersom hon inte haft något intimt umgänge med någon man. När ängeln berättar att det ska ske genom helig Ande, svarar hon med ord som endast de mest tillitsfulla och lydiga troende kan göra: ”Ske med mig som du har sagt.” Här äger inkarnationsundret rum. Inkarnation betyder ”i kött”, alltså i mänsklig kropp. Gud, som är bortom tid och rum, som ingen har sett, blir alltså människa. Evangelisten Johannes börjar sitt evangelium med orden: ”I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud.” Han påminner härmed om den första versen i Bibeln som beskriver Guds ursprungliga skapelse: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. Han kunde inte vara mer teologiskt rätt för med Ordets, Sonens, inträde till världen börjar en ny skapelse. Lite senare beskriver Johannes detta ofattbara då han säger: ”Ordet blev kött och bodde ibland oss.”
Gud, som är bortom tid och rum, handlar med oss i historien. Historien är av stor betydelse i den kristna traditionen. Vi tror att tiden har en början och ett slut. Och vi tror att Gud blev människa i Jesus Kristus vid en bestämd tidpunkt och på en bestämd plats (Paulus säger: ”När tiden var inne sände Gud sin Son”). Vi tror också att han dog och uppstod i tid och rum. Detta är inte bara abstrakta, eviga, andliga sanningar, utan deras giltighet vilar på deras historiska riktighet. Tidpunkten kan vi inte återskapa. Den kan vi bara forska kring, bekänna oss till och högtidlighålla. Vi vet inte om Jesus föddes på ett datum som motsvarar vår nuvarande kalenders 25:e december. Vad vi vet är att han föddes några år tidigare än vår tideräkning utgår från, senast år 4 f.Kr. Att vi har korrekta årtal och datum är alltså mindre viktigt. Det viktiga är att det har hänt och att vi har möjlighet och förmånen att fira detta.
Lika viktigt som att detta har ägt rum vid en historisk tidpunkt är att det har ägt rum på en geografisk plats. Gud handlar också med oss i det så kallade ”rummet”, det enorma och expanderande universum, i vilket vi befinner oss som på ett litet sandkorn. Och på det sandkornet har Gud utvalt en plats att låta sig födas. Redan profeten Mika förutsade 700 år tidigare att det skulle ske i kung Davids lilla födelseort strax utanför Jerusalem – Betlehem. Bibeln berättar att den höggravida Maria och hennes trolovade Josef färdades från Nasaret till Betlehem, på grund av ett beslut i dåtidens stormakt, Romarriket. När de kom till Betlehem fick de inget rum inne i härbärget, utan fick dela utrymme med djuren. Åtminstone från 100-talet finns uppgifter om att det var i en slags grottbostad – inget ovanligt i sig – som Jesus föddes i mycket ringa omständigheter. Återigen är det inte livsviktigt om vi idag känner till den exakta platsen, men det är livsviktigt att det var en verklig plats. Gud blir inte bara människa, han blir en hjälplös människa, ett spädbarn, i behov av värme, närhet och modersmjölk. Så inleder Gud sin frälsning – i beroende av människor. Är det inte fantastiskt? Gud själv vilar i det lilla bräckliga knytet i krubban. Det finns de som inte kan ta detta till sig. Det krävs en barnslig tro för att bejaka undret. Redan på 100-talet fanns en man som hette Markion och han skapade sin egen version av Lukasevangeliet och klippte helt enkelt bort födelseberättelsen. Den var för fysisk för honom. Han kunde inte acceptera att Herren och Frälsaren verkligen föddes som ett barn och närdes av modersmjölk. Det var för honom galenskap – och det är galenskap, helig galenskap. Gud kommer till oss i detta m bycket fysiska och konkreta mirakel.
Vi är idag så vana med Betlehemberättelsen genom julspel, filmer och julkrubbor att vi kanske missar en del fantastiska inslag i skildringen. Gudasonen blir omedelbart efter sin jordiska födelse föremål för judiska herdars tillbedjan. Sedan har det troligen gått någon tid när några märkliga representanter för hedningarnas riken och religioner kommer och böjer knä för Kungars Kung. Vi kallar dem ”de vise männen” eller ”stjärntydarna från Österlandet”. De har färdats långt för detta ändamål och avskräcks inte av den ringhet som omger den judiske gossen och hans familj. Som en del av sin tillbedjan för de också med sig de gåvor som givits en rad symboliska betydelser i historien - guld, rökelse och myrra.
Det var gåvor av oerhört värde som gavs Jesus. Guldet representerar något oförgängligt men är i sammanhanget möjligen den minst värdefulla gåvan. Dyrast var myrran som genom sin användning vid smörjelsen av de döda kan ses som en förebådelse av Jesu död. Rökelse är förstås förknippad med gudstjänst och tillbedjan. I Uppenbarelseboken representerar det de heligas böner.
Låt oss backa tillbaka igen till det lilla barnets födelse och till änglarnas budskap till herdarna: ”Ära vare Gud i höjden och FRID på jorden.” Det lilla Jesusbarnet var Gud och han var Kungars Kung och Herrars Herre, men han föddes i fattigdom och i allt annat än perfekta och fridfulla omständigheter. Landet var under ockupation. Maria var skandalöst nog gravid utan att vara gift. Det fanns ingen kliniskt ren förlossningsavdelning eller medicinsk expertis att tillgå. Detta bör ge oss ett annat perspektiv på vad julefrid är och inte är. Julefrid är inte den perfekta känslan som vi vill uppnå genom att återskapa vår barndoms alla sinnesintryck: dofterna av pepparkaksbak, granbarr och hyacinter; de stämningsfullt tända ljusen och det överdådiga pyntet; den smäktande julmusiken – och så förstås, hela familjen samlad. Den sortens julefrid tycks ofta på något sätt förbli ogripbar ändå. Och många är helt oförmögna att ens försöka återskapa en sådan dröm. Julefrid är heller inte att hinna med alla förberedelser, allt bak, all matlagning, städning, pyntning och julklappsinköp i tid och med ett minimalt mått av stress och utmattning.
Friden är en gåva från Gud. Den Guds Son som fötts vid en tidpunkt och en plats kan också få födas i våra hjärtan. Och även till oss utgår en uppmaning att bereda Honom rum och ge Honom vår tillbedjan. Det är lätt hänt att Jesus försvinner i alla julhelgens inslag: Det är som sagt allt arbete med dekoration och mat; det är umgänge med familj och släkt; det är tomtar och klappar och tv. Det är spelande av spel och vinternöjen; ätande av godis och Annandagsbandy. Inget av detta är något fel. Men låt oss börja med att bereda Jesus rum och ge honom vår uppmärksamhet. Låt oss inte tappa bort anledningen till att vi firar jul. Julens budskap är ett sant evangelium.
För någon vecka sedan publicerade flera svenska tidningar en märklig historia om en kvinna i norra Sverige som hade råkat slå sönder en porslinstomte hon haft i sin ägo i flera år. När hon var på väg att slänga den i soporna upptäckte hon att det låg något fastkilat inuti tomtens ena ben. Hon petade fram föremålet och upptäckte till sin förvåning att det var en Jesusfigur. Trots ihärdiga efterforskningar har den inte särskilt religiösa kvinnan inte lyckats få reda på hur Jesusfiguren hamnat där. Men det är helt säkert inte utan andliga funderingar hon numera låter bilden av Jesus pryda hennes hem. Det här var inte ett angrepp på tomtar eller en uppmaning att slå sönder tomtefigurer. Men det finns ändå en viktig påminnelse i detta. Ibland är vi mer sekulariserade än vi vill inse. Vi vet naturligtvis i teorin varför vi firar jul, men Jesus vill vara mer än teori för oss, både under julhelgen och under årets övriga dagar.
Verklig julefrid kan bara Gud ge; den kommer bara genom Jesus Kristus. Jesus sade själv: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” Detta barn kom nämligen för att tillintetgöra djävulens gärningar, för att störta mörkrets furste, för att slita loss de bojor av synd och vanmakt som höll oss fångna. Detta är julevangeliet – och det är lika sant idag som någonsin förr.
”Ty så älskade Gud hela världen att han gav den sin enfödde Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv” (Joh 3:16)
Den här högtiden firar vi Guds största gåva till människan – Guds Son, Frälsaren – som kom till oss. Detta, ett av trons största mysterier börjar egentligen, som alla graviditeter och födelsemirakel, nio månader tidigare. Då får en ung, gudfruktig och trolovad jungfru besök av en ängel som säger till henne att hon ska bli havande och föda den utlovade Messias, han som är Israels hopp och världens frälsning. Hon frågar hur detta ska ske, eftersom hon inte haft något intimt umgänge med någon man. När ängeln berättar att det ska ske genom helig Ande, svarar hon med ord som endast de mest tillitsfulla och lydiga troende kan göra: ”Ske med mig som du har sagt.” Här äger inkarnationsundret rum. Inkarnation betyder ”i kött”, alltså i mänsklig kropp. Gud, som är bortom tid och rum, som ingen har sett, blir alltså människa. Evangelisten Johannes börjar sitt evangelium med orden: ”I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud.” Han påminner härmed om den första versen i Bibeln som beskriver Guds ursprungliga skapelse: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. Han kunde inte vara mer teologiskt rätt för med Ordets, Sonens, inträde till världen börjar en ny skapelse. Lite senare beskriver Johannes detta ofattbara då han säger: ”Ordet blev kött och bodde ibland oss.”
Gud, som är bortom tid och rum, handlar med oss i historien. Historien är av stor betydelse i den kristna traditionen. Vi tror att tiden har en början och ett slut. Och vi tror att Gud blev människa i Jesus Kristus vid en bestämd tidpunkt och på en bestämd plats (Paulus säger: ”När tiden var inne sände Gud sin Son”). Vi tror också att han dog och uppstod i tid och rum. Detta är inte bara abstrakta, eviga, andliga sanningar, utan deras giltighet vilar på deras historiska riktighet. Tidpunkten kan vi inte återskapa. Den kan vi bara forska kring, bekänna oss till och högtidlighålla. Vi vet inte om Jesus föddes på ett datum som motsvarar vår nuvarande kalenders 25:e december. Vad vi vet är att han föddes några år tidigare än vår tideräkning utgår från, senast år 4 f.Kr. Att vi har korrekta årtal och datum är alltså mindre viktigt. Det viktiga är att det har hänt och att vi har möjlighet och förmånen att fira detta.
Lika viktigt som att detta har ägt rum vid en historisk tidpunkt är att det har ägt rum på en geografisk plats. Gud handlar också med oss i det så kallade ”rummet”, det enorma och expanderande universum, i vilket vi befinner oss som på ett litet sandkorn. Och på det sandkornet har Gud utvalt en plats att låta sig födas. Redan profeten Mika förutsade 700 år tidigare att det skulle ske i kung Davids lilla födelseort strax utanför Jerusalem – Betlehem. Bibeln berättar att den höggravida Maria och hennes trolovade Josef färdades från Nasaret till Betlehem, på grund av ett beslut i dåtidens stormakt, Romarriket. När de kom till Betlehem fick de inget rum inne i härbärget, utan fick dela utrymme med djuren. Åtminstone från 100-talet finns uppgifter om att det var i en slags grottbostad – inget ovanligt i sig – som Jesus föddes i mycket ringa omständigheter. Återigen är det inte livsviktigt om vi idag känner till den exakta platsen, men det är livsviktigt att det var en verklig plats. Gud blir inte bara människa, han blir en hjälplös människa, ett spädbarn, i behov av värme, närhet och modersmjölk. Så inleder Gud sin frälsning – i beroende av människor. Är det inte fantastiskt? Gud själv vilar i det lilla bräckliga knytet i krubban. Det finns de som inte kan ta detta till sig. Det krävs en barnslig tro för att bejaka undret. Redan på 100-talet fanns en man som hette Markion och han skapade sin egen version av Lukasevangeliet och klippte helt enkelt bort födelseberättelsen. Den var för fysisk för honom. Han kunde inte acceptera att Herren och Frälsaren verkligen föddes som ett barn och närdes av modersmjölk. Det var för honom galenskap – och det är galenskap, helig galenskap. Gud kommer till oss i detta m bycket fysiska och konkreta mirakel.
Vi är idag så vana med Betlehemberättelsen genom julspel, filmer och julkrubbor att vi kanske missar en del fantastiska inslag i skildringen. Gudasonen blir omedelbart efter sin jordiska födelse föremål för judiska herdars tillbedjan. Sedan har det troligen gått någon tid när några märkliga representanter för hedningarnas riken och religioner kommer och böjer knä för Kungars Kung. Vi kallar dem ”de vise männen” eller ”stjärntydarna från Österlandet”. De har färdats långt för detta ändamål och avskräcks inte av den ringhet som omger den judiske gossen och hans familj. Som en del av sin tillbedjan för de också med sig de gåvor som givits en rad symboliska betydelser i historien - guld, rökelse och myrra.
Det var gåvor av oerhört värde som gavs Jesus. Guldet representerar något oförgängligt men är i sammanhanget möjligen den minst värdefulla gåvan. Dyrast var myrran som genom sin användning vid smörjelsen av de döda kan ses som en förebådelse av Jesu död. Rökelse är förstås förknippad med gudstjänst och tillbedjan. I Uppenbarelseboken representerar det de heligas böner.
Låt oss backa tillbaka igen till det lilla barnets födelse och till änglarnas budskap till herdarna: ”Ära vare Gud i höjden och FRID på jorden.” Det lilla Jesusbarnet var Gud och han var Kungars Kung och Herrars Herre, men han föddes i fattigdom och i allt annat än perfekta och fridfulla omständigheter. Landet var under ockupation. Maria var skandalöst nog gravid utan att vara gift. Det fanns ingen kliniskt ren förlossningsavdelning eller medicinsk expertis att tillgå. Detta bör ge oss ett annat perspektiv på vad julefrid är och inte är. Julefrid är inte den perfekta känslan som vi vill uppnå genom att återskapa vår barndoms alla sinnesintryck: dofterna av pepparkaksbak, granbarr och hyacinter; de stämningsfullt tända ljusen och det överdådiga pyntet; den smäktande julmusiken – och så förstås, hela familjen samlad. Den sortens julefrid tycks ofta på något sätt förbli ogripbar ändå. Och många är helt oförmögna att ens försöka återskapa en sådan dröm. Julefrid är heller inte att hinna med alla förberedelser, allt bak, all matlagning, städning, pyntning och julklappsinköp i tid och med ett minimalt mått av stress och utmattning.
Friden är en gåva från Gud. Den Guds Son som fötts vid en tidpunkt och en plats kan också få födas i våra hjärtan. Och även till oss utgår en uppmaning att bereda Honom rum och ge Honom vår tillbedjan. Det är lätt hänt att Jesus försvinner i alla julhelgens inslag: Det är som sagt allt arbete med dekoration och mat; det är umgänge med familj och släkt; det är tomtar och klappar och tv. Det är spelande av spel och vinternöjen; ätande av godis och Annandagsbandy. Inget av detta är något fel. Men låt oss börja med att bereda Jesus rum och ge honom vår uppmärksamhet. Låt oss inte tappa bort anledningen till att vi firar jul. Julens budskap är ett sant evangelium.
För någon vecka sedan publicerade flera svenska tidningar en märklig historia om en kvinna i norra Sverige som hade råkat slå sönder en porslinstomte hon haft i sin ägo i flera år. När hon var på väg att slänga den i soporna upptäckte hon att det låg något fastkilat inuti tomtens ena ben. Hon petade fram föremålet och upptäckte till sin förvåning att det var en Jesusfigur. Trots ihärdiga efterforskningar har den inte särskilt religiösa kvinnan inte lyckats få reda på hur Jesusfiguren hamnat där. Men det är helt säkert inte utan andliga funderingar hon numera låter bilden av Jesus pryda hennes hem. Det här var inte ett angrepp på tomtar eller en uppmaning att slå sönder tomtefigurer. Men det finns ändå en viktig påminnelse i detta. Ibland är vi mer sekulariserade än vi vill inse. Vi vet naturligtvis i teorin varför vi firar jul, men Jesus vill vara mer än teori för oss, både under julhelgen och under årets övriga dagar.
Verklig julefrid kan bara Gud ge; den kommer bara genom Jesus Kristus. Jesus sade själv: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” Detta barn kom nämligen för att tillintetgöra djävulens gärningar, för att störta mörkrets furste, för att slita loss de bojor av synd och vanmakt som höll oss fångna. Detta är julevangeliet – och det är lika sant idag som någonsin förr.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
