Julefrid och julestrid

Obs! Helt oandligt inlägg... :)

Ledigheten och familjesammankomsterna kring jul har för mig alltid inneburit tid för sällskapsspel. Jag har alltid gillat spel och hittade på egna spel när jag var liten. Alla spel går dock inte lika bra. Spel som monopol eller bondespelet som avgörs på första varvet intresserar mig föga, men frågespel och strategispelet Risk hör till favoriterna. Risk har nog den fulländade spelkonstruktionen med enkla regler och en fantastisk dynamik som gör att man varken kan vara säker på vinst eller förlust förrän spelet är över. Man måste ha viss tur, men strategi och samspel med övriga spelare är nog det viktigaste.

Nu för tiden blir det inte spel lika ofta, men jag fick kort-/strategispel som heter Dominion i julklapp. Det verkade lovande med en spännande spelmekanism, stor variation och ganska korta spelomgångar (ca 30 min). Utan att gå in på regelmässiga detaljer gick dock en hel del av nöjet förlorat när jag vid tredje eller fjärde spelet provade en strategi som egentligen åsidosatte en stor del av spelets fokus, och som visade sig vara vinnande inte bara i den omgången utan även i följande. Det var uppenbart att det fanns en stor svaghet i spelets upplägg. Ville man sitta och leka gick det utmärkt att hänge sig åt det byggande av ett "kungadöme" som spelet till stor del fokuserade på. Men ville man vinna så var den bästa strategin att mer eller mindre strunta i detta och fokusera på en begränsad del av spelet - den som slutligen ledde till seger. Det var som att man hade hittat en genväg på en spelplan. Varför då gå hela vägen runt? Min fru blev lite irriterad och tyckte det var typiskt mig att hitta detta. Själv tyckte jag att det var spelkonstruktionen som brast. Efter lite googlande märkte jag också att det är fler som har genomskådat denna grundläggande svaghet i ett annars lovande och tydligen mycket populärt spel. (Det har fått utmärkelsen "årets spel" i Tyskland och Finland och SM arrangeras tydligen!) En recensent kallar det "spelet som lurade världen" på grund av ovanstående brist i konstruktionen. Vi har nu försökt lösa detta med att hitta på lite egna alternativa regler. Men i slutändan håller jag mig nog till Risk - om tiden finns, vill säga!

Adeste Fideles

Giotto, 1300-tal

Dagen är kommen,
kärlek triumferar.
Kom, låt oss skynda till Betlehem.
Hälsad av änglar
Krist är född till jorden.
O Kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja
vår Herre Krist

Gud av Gud Fader,
ljus av ljusens källa,
Människoson av Maria född.
Så Gud sin kärlek
för all världen visar.
O kom, låt oss tillbedja...

Ordet blev kött och
tog sin boning bland oss,
kom till vår jord. Kristus är hans namn.
Så Gud sig härlig
för all världen visar.
O kom, låt oss tillbedja...

Sjung halleluja,
sjung, ni änglaskaror,
sjung, alla helgon, sjung jordens folk!
Lov, tack och ära
vare Gud i höjden!
O kom, låt oss tillbedja...

[Psalmboken/Segertoner 122: J. Wade 1746; E. Norberg 1974, 1984]

Betlehem och Födelsekyrkan

Ett utdrag ur boken "Det heliga landet" som passar så här i juletid:

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram… Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste (Jes 9:2,6)

Men du, Betlehem Efrata, som är så liten bland Juda tusenden, från dig skall det åt mig komma en som skall härska i Israel. Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar. (Mika 5:2)

Betlehem ligger inom bekvämt avstånd från Jerusalem och att resa med buss eller bil tar i regel mindre än en timme. Väl där väntar en något dubbel upplevelse. Födelsekyrkan i Betlehem, byggd över den traditionella platsen för Jesu födelse, är en av höjdpunkterna för pilgrimer som kommer till det heliga landet. Men i staden blir också landets nutida konflikt och svårigheter mycket kännbara. Kanske är det i sin ordning att något av pilgrimsresans romantiska skimmer skakas i mötet med verkligheten. Historiskt sett har konflikter också varit en vanlig syn för de pilgrimer som har besökt det heliga landet. Också den fredskung som föddes i Betlehem tycktes tvingad dit av allt annat än behagliga omständigheter. Än värre blev det då den heliga familjen tvingades fly till Egypten med det lilla spädbarn som bar med sig löfte om fred på jorden.

 
Kanske är det också i Betlehem, mer än någon annanstans, som en annan, inre konflikt, ofta gör sig påmind hos pilgrimen. Konflikten mellan den inre bild man skapat sig genom bibelläsningen och den bild man serveras i mötet med den nutida verkligheten. I en sådan berömd och ofta avbildad och omsjungen scen som Jesu födelse blir detta extra påtagligt. Här konfronteras den inre bilden med den historiska och geografiska verkligheten, men kanske också med det monument som möter besökaren vid platsen för Jesu födelse.


Det är i Betlehems centrum man finner den fästningsliknande Födelsekyrkan, allmänt ansedd som en av kristendomens viktigaste platser. Redan innan någon kyrka rests här tycks den ha varit en plats för kristen tillbedjan. Det är signifikativt att den romerske kejsaren Hadrianus på 130-talet lät bygga hednatempel över platsen för Jesu födelse och platsen för hans död. Dessa vördades av de tidiga kristna och han ville på så sätt motverka detta. När kejsar Konstantin på 300-talet hade gjort slut på förföljelsen av kyrkan och ställt sig välvillig till de kristna, lät hans mor, Helena, riva hednatemplen och resa kyrkor på dessa platser istället. Den ursprungliga åttakantiga basilikan i Betlehem stod klar år 339, men förstördes i samband med samariernas uppror år 529. Den återuppbyggdes i nuvarande skepnad av kejsar Justinianus I och anses vara den äldsta kyrkobyggnad som fortfarande är i bruk. I olika omgångar har kyrkan byggts ut till det komplex den är idag och delas nu mellan den grekiska, den latinska och den armeniska kyrkan.

Vi vet att Egeria var här och såg den ursprungliga konstantinska basilikan, men har inte några närmare detaljer kring hennes besök. Långt senare, på 1370-talet, besökte en svensk pilgrim, den heliga Birgitta, den nuvarande justinianska byggnaden. Hon har berättat om hur hon här fick en vision av Jesu födelse och hennes detaljrika och fantastiska vision kom att påverka kyrkokonsten i hela västkyrkan.

Huvudingången till kyrkan nås från en stenbelagd gård som öppnar upp sig mot Krubbans torg i Betlehems affärscentrum. Ingången från Justinianus tid, med tre stora välvda portar, är i stort sett igenmurad och kvar finns bara en låg rektangulär dörröppning. Den historiska orsaken anses vara att hindra osmanska soldater att rida in i kyrkan och vanhedra den. Efter en liten förhall eller narthex träder man in i en imponerande basilika med fyra rader av rödaktiga pelare som leder fram till det, på grekiskt vis, rikt dekorerade koret, som befinner sig ovanför platsen för födelsen. På golv och väggar finns rester av mosaiker som i vissa fall går tillbaka till 300-talskyrkan. Mörknade väggmålningar vittnar om kyrkorummets respektingivande ålder. I taket hänger mängder av gyllene lampor och längst fram mot öster står altaret och en rikt dekorerad ikonostas. De många vackra ikonerna berättar sina heliga historier och gör att historien och evigheten blir påtagligt närvarande i tiden.

Besökare tänder sina ljus och ber sina böner riktade till det världens ljus som kom till oss på denna plats. För traditionen lär oss att det var hit Josef och Maria kom den gången för mer än två tusen år sedan. På romersk befallning hade de företagit sig en färd som säkert var mödosam för den höggravida Maria och anlänt till den lilla stad som tidigare sett en annan judisk kung födas, nämligen David. Lukas berättar om den heliga familjen:

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. (Luk 2:6-7)

Till höger om altardelen leder en trappa ner till födelsegrottan. Grottor var vanliga bostäder under antiken och bland annat kyrkofadern Justinus Martyren nämner redan på 100-talet att Jesus föddes i en grotta. Själva grottan är också den rikt utsmyckad med gyllene lampor, draperier, ljusstakar och ikoner. Under ett altare markerar en fjortonuddig stjärna den exakta platsen för födelsen och ofta står bedjande män och kvinnor på kö för att få tillbringa en liten stund i andakt där. Många kysser stjärnan eller sträcker ner handen för att röra på stenen som finns där under. Sonens födelse in i världen är ett outgrundligt mysterium, men med tron kan man sträcka sig efter och tränga in i det, och med hjärtat, sinnet och kroppen kan man bejaka det, och likt änglar och människor den gången, ge Sonen sin tillbedjan. ”Ordet blev människa och bodde bland oss”, skrev Johannes i en ton av förundran som han delar med miljontals troende i hela världen (Joh 1:14).

Nära intill platsen som markerar födelsen finns också ett utrymme där krubban stod, enligt traditionen. Också här faller folk ner i tillbedjan eller sitter i meditativ förundran. En västerlänning kanske stör sig på kontrasten mellan den ringhet som präglar evangeliernas skildring av Jesu födelse och den nästan överdådiga utsmyckning som utmärker platsen idag. Men allt detta kommer från den fromma önskan att hedra och vörda platsen för detta mirakel, och därigenom också pryda den med det finaste man kan åstadkomma. Och faktum är att man i detta mycket väl reflekterar inställningen hos de visa män som kom från Österlandet för att tillbe judarnas nyfödde kung och frambringa sina gåvor.

Och de gick in i huset och fick se barnet med Maria, dess mor. Då föll de ner och tillbad det, och tog fram sina skatter och överlämnade gåvor till barnet: guld, rökelse och myrra. (Matt 2:11)

Jultraditioner, kyrkan och familjen

Jag har funderat en hel del på det här med jultraditioner de senaste åren. Det har bland annat att göra med min ökande uppskattning för kyrkoåret och med att jag är pappa till två små barn. Jag har tänkt mycket kring de kristna traditionerna, de folkliga traditionerna och det kommersialiserade med julen och hur de alla möts. Jag vill medvetet prioritera och betona det kristna och samtidigt våga fundera över och kanske ifrågasätta andra inslag utan att bli ockuperad av de sakerna. (Jag är inte så intresserad av något korståg mot julens hedniska inslag eller något liknande.) Det har mer att göra med att våra handlingar och våra prioriteringar visar var vårt fokus ligger. Om vi säger att julen är en kristen högtid, men vi inte firar gudstjänst tillsammans och inte nämnvärt betonar Jesu födelse i vårt familjefirande tror jag vi behöver fundera lite kring vad vi håller på med.

För att inte helt tappa julens verkliga innebörd och själ i allt fokus på julmat, klappar, släktingar och tomten så är faktiskt kyrkoåret en ovärderlig hjälp. Det är t.ex. nyttigt att skilja på adventstid och jultid. Traditionsenligt börjar ju faktiskt julen med juldagen eller julaftonskvällen. Ser vi på det sekulära Sverige så känns det som att julen börjar senast efter vad som numera kallas Halloween. Det görs ingen nämndvärd skillnad på advent och jul och allt fokus ligger på julaftonens mat och klapputdelning. Men när vi kommer dit har de fleste redan ätit ett par julbord och varit med om ett par julklappsöppningar på arbetsplatser, skolor och i olika familjekonstellationer. Därför väljer många också att avsluta julen direkt efter julafton. Förra året började en av våra stora elektronikkedjor sin mellandagsrea på juldagen! Och en del slänger tydligen ut julgranen redan på juldagen. Det vill säga "mellandagarna" börjar innan den första riktiga juldagen är slut.

Jag tror att det är nyttigt här att bevara adventstiden och låta den vara adventstid. Vi behöver heller inte drunkna i alla förberedelser eller gå under av stress. Vi måste kunna bryta med det och ifrågasätta sådan mönster om de påverkar våra liv. (Kanske vi inte behöver köpa så mycket julklappar?) Låt adventstidens gudstjänster sätta prägel på tiden innan jul. Och låt dem, som vår mötesledare sade på fjärde advent, bli oaser och tidpunkter för vila och vederkvickelse.

Sedan har vi själva julhelgen där jag ibland kan tycka att vår tendens att fira aftnarna blir lite problematisk och opedagogisk. (Jag kan se med viss längtan på den engelska traditionen här med klapputdelning på juldagen.) Traditionellt har jag för mig att själva juldagen (med julaftonskvällen inkluderad) egentligen rymmer tre gudstjänster: midnattsmässa, julotta (herdarnas gudstjänst) och högmässa, men det är inte så många kyrkor som firar på det viset nu för tiden. Över huvud taget är det väl så att särskilt vi frikyrkliga kristna har varit exceptionellt dåliga på att gå till kyrkan på julen, trots att den är en av våra stora kristna högtider. Jag tror att detta delvis har att göra med vårt problem att kombinera de kristna, folkliga och kommersiella traditionerna. Men jag tror också att det har att göra med att det ibland uppstår en falsk motsättning mellan kyrka och familj. Och här måste vi nog tänka till och vara villiga att prioritera om i våra liv. För som jag ser det så är kyrkan också en del av vår familj och gudstjänstlivet är en del av vårt familjeliv.

Om jag skulle få göra en önskelista hur vårt julfirande borde se ut så skulle den innefatta:
- En medveten omsorg att betona det kristna inslaget i allt vi gör: Barn ser ganska snabbt igenom skillnad mellan ord och handling. Vi kan säga hur mycket vi vill att julen handlar om Jesus, men om det är maten, klapparna och tomten som väcker vår största entusiasm så får vi problem...
- En omtanke och särskild utsträckt hand till de fattiga, ensamma och behövande: Här finns en nyttig motmedicin både mot kommersialism och mot ett alltför exkluderande familjefokus.
- En prioritering av församlingens gudstjänster: Låt oss komma samman och fira den ankomst och den födelse som innebar att Gud kom till oss. Ordet blev kött. Halleluja!

Här har vi nog lite grann att leva upp till - so help us God!

Gud tar sig an det som ingenting är

Jag predikade i Smyrnakyrkan i Edsbyn idag om att "Gud tar sig an det som ingenting är". Kyrkoårets tema för fjärde adventssöndagen är "Herrens mor", och Maria fick tjäna som ett exempel på att när Gud kommer till oss, när han griper in i mänskligheten, gör han det ofta med en förkärlek till den ringa begynnelsen och använder sig av människor som är medvetna om sin egen ringhet (se dagens bibeltexter). När vi människor förväntar oss något stort utgår vi från människors begåvning, ambition, position, status, tidigare bedrifter och framgångar osv. Men Gud begär inte ett imponerande CV när han kallar någon. Han söker efter ödmjukhet, tro, villighet och lydnad.

Tack vare Bo Branders fantastiska "Ett år med Jesus" har jag varit inne på en jämförelse mellan Sakarias och Maria tidigare. Sakarias var man, äldre och erfaren, Herrens präst och säkert en mycket from man. Här hade vi kunnat förvänta oss stordåd och en omedelbar respons till Guds tilltal och kallelse. Maria var kvinna, förmodlingen tonåring och fattig. Också hon var from, men hennes övriga egenskaper är inte de människor i regel letar efter om de skulle utvälja ett redskap för Guds tjänst. Men med hennes trosvissa gensvar till ängeln Gabriels meddelande slår hon Sakarias med hästlängder.

Förlängningen av Marias gensvar, Jesu födelse, som vi firar nästa helg är ytterligare ett bevis på Guds förkärlek till den ringa begynnelsen. Ordet blir kött, Guds Son kommer till oss, kungars Kung och herrars Herre anländer - ett av frälsningshistoriens viktigaste skeden - äger rum i största möjliga ringhet i en avkrok av Romarriket.

Och när den första församlingen ser dagens ljus som en förlängning på Jesu liv och tjänst säger Paulus att den utgörs av det som ingenting var i världens ögon, det som var föraktat av människor, det som var dåraktigt (1 Kor 1:25-29). Varför? Därför att Gud är den som ska ha äran och inte människor. Men det mänskligt sätt obetydliga, ofullkomliga, kantstötta, ringa, svaga och sargade kan i Guds händer och i lydnad till honom upprättas, helas, förvandlas till Kristi avbilder och användas i hans tjänst och till hans ära. Det ger både den bibliska och efterbibliska historien otaliga exempel på. Och det ger oss alla hopp.

Omskakande om flickaborter i världen

Mer bra läsning

Mycket bra ledare av Ulf Ekman i Världen Idag i fredags. Den finns ej på webben än, men jag antar att den kommer. Läs den gärna i sin helhet. Titeln är "De höll fast vid apostlarnas undervisning" och Ekman tar bland annat upp de fyra "pelare" som församlingen troget höll fast vid, enligt Apg 2: apostlarnas undervisning, bönen, gemenskapen och brödsbrytelsen. Här kommer ett utdrag:

"Vi lever i en miljö påverkad av postmodernt tänkande. Sanning byts ut emot "sanningar", eller bara åsikter. Det finns en motvilja, även bland kristna, att det skulle finnas en objektiv sanning, en uppenbarelse. Förkunnelsen av Guds ord blir lätt subjektiv och känslomässig. Erfarenheter har sitt stora värde, men inte på bekostnad av sanningen i Guds ord. Där det inte längre finns någon objektivt normerande teologi blir allas subjektiva åsikter lika rätt. Resultatet blir att inget är sant, utan man hänvisar enbart till vad man själv subjektivt upplever och tycker.... I sista hand blir jag själv min egen yttersta auktoritet."

Bra läsning

Marcus Birros krönika om alkohol i Expressen.
Biskop Biörn Fjärstedt: "När kyrkan inte blir som tänkt" i Dagen debatt.

Heliga Ryssland

Jag befinner mig i Moskva på väg hem till Sverige med en spännande vecka i bagaget.

Det började förra fredagen då Livets Ords Teologiska Seminarium anordnade ett symposium om Anden och kyrkan. Ett flertal svenska och internationella teologer i olika discipliner föreläste utifrån sina respektive fält. Det var mycket intressant och väldigt fin gemenskap bland de hundratalet deltagarna som samlades på Ribbingebäck. Och fantastisk mat... Jag behöver nog läsa igenom de olika föreläsningarna igen innan jag känner att jag har tillgodogjort mig de två dagarnas rika innehåll, men man kan konstatera att en ganska stor bredd av kyrkan fanns representerad i olika perspektiv.

Själv delade jag lite grann om Azusaväckelsen, eller snarare William J. Seymour, både det man kan skönja av hans tidiga perspektiv under väckelsens tre första år, men också de lärdomar han dragit när han författar/sammanställer en församlingsmanual nio år efter väckelsens utbrott. Det handlade bland annat om hur han ville förena Andens frihet med ordningar (viss liturgi, tredelat ämbete, ordinationer, regelbundna nattvardsgångar (2 ggr per vecka) och fottvagningar (1 gång per vecka), samt en slags episkopal struktur med översyn också över församlingsplanteringar).

Sedan i söndags har jag också befunnit mig i Ryssland, närmare bestämt Novosibirsk, sär LOTS anordnar en pastorskurs. Och det är faktiskt en upplevelse som berör mig väldigt mycket. Jag tror det var drygt 165 pastorer samlade, många har rest långt från olika delar av det väldiga Ryssland, en del över 300 mil! De får undervisning modulvis och är på plats drygt en vecka i stöten och återvänder sedan hem till sina familjer och församlingar tills det är dags för nästa modul. Och pastorerna har en sådan hunger och tacksamhet. Ganska många av pastorerna på just denna pastorskurs har dessutom missbrukarbakgrund (går att läsa om detta i senaste Missionsmagazinet) och församlingen bedriver ett rehabiliteringsarbete sedan en lång tid tillbaka. (Jag var ute och bastade med tio av pastorern och av dessa var det två som inte hade missbrukarbakgrund.) Många har säkert mycket begränsad tidigare utbildning och ändå så visar de stort intresse även för en kurs som kulturhistoria och det är så kul att se!

Under resan har jag läst Kallistos Wares Den Ortodoxa kyrkan och det har fått mig att fundera vidare på en del av de frågor som dök upp under (eller kanske fanns innan) symposiet. Inte minst är det rörande att läsa om den förföljda kyrkan i Ryssland (både den ortodoxa och frikyrkor) under kommunisttiden, en förföljelse som övergick Romarrikets alla förföljelser under 300 år och som skapade många martyrer. Den ortodoxa kyrkan är ju också ganska befriad från alla västerländska motsättningar mellan protestantism och katolicism och kan därför inte sällan bidra med intressanta och befriande perspektiv. Det var något som märktes både under symposiet och under läsningen av Wares bok.